On a side note...

... så har Sigge utvecklat ett mycket starkare behov av att vara fysiskt nära den senaste månaden. Tror inte man ska analysera det för mycket, det bara är. Om man sätter sig i soffan kommer han snart och lägger sig ovanpå en med en djup och lycklig suck. Innan låg han helst i andra änden av soffan och sov. Nu vill han åtminstone ha ena tassen tryckt mot ens arm. Men helst vill han, som sagt, ligga ovanpå.

Att läsa fantasy

Jag hatar att prata om att jag läser fantasy med folk som inte själva läser fantasy. Varför? För att jag alltid måste försvara mig. Varför måste jag försvara mina läsvanor när alla dessa miljontals människor går igång på mord på skånska leråkrar? Jag fascineras inte av mord, genren är för mig helt obegriplig och böckerna är dessutom ofta taffligt skrivna, med förutsägbar handling, karikatyrer av karaktärer och platta dialoger. Men jag fattar att smaken är som baken, och attackerar inte folk när de berättar att de älskar deckare. Däremot blir jag, utan undantag, alltid ifrågasatt när jag berättar att jag numera nästan uteslutande läser fantasy. Kommentarer jag fick vid ett sånt samtal idag:

"Men det är ju inte på riktigt, det är ju sagor!"

"Mina barn läste mycket fantasy när de var små."

"Jag älskar sagor! Som H C Andersen till exempel."

"Jag har i och för sig läst Harry Potter."

"Är inte det lite barnsligt, med troll och magiska svärd och sånt?"

Jag blir klappad på huvudet, det anses barnsligt, och många störs av att de böcker jag läser inte är verklighet (är inte all fiktion just... fiktion? Oavsett genre?). Jag blir förnärmad, och känner ett behov av att försvara fantasy. Börjar förklara skillnaden mellan fantasy för barn och fantasy för vuxna, försöker förmedla hur otroligt välskrivna romanerna ofta kan vara, hur mycket man jobbar med dessa världar och karaktärer på djupet, till skillnad från många andra genrer... Hur det är berättande i dess mest obegränsade form. Att de ofta behandlar socialpolitik, feminism, samhällsstrukturer. Att jag vill ha den ultimata eskapismen, att realism inte intresserar mig... Men jag orkar inte. Jag kan prata i timmar och jag kommer fortfarande inte övertyga. Jag kommer fortfarande uppfattas som fjantig. Lika bra att låta bli. Så jag berättar inte om mina läsvanor, om inte någon ställer en direkt fråga. Vilket är skittrist och lite sorgligt på nåt sätt, för det är en rätt stor del av mitt liv.

Vi är hemma med huvudvärk

Högtidlighet och muspiss

I lördags mötte vi alltså upp med Tatueraren och hennes snubbe vid rådhuset i Malmö, och så genomförde vi ett hastigt och lustigt dubbelbröllop i deras foajé. Vi var varandras vittnen, och vigselförrättaren, en satt liten madam i dräkt och knallrosa läppstift, tyckte nog att det kändes lite märkligt att läsa upp exakt samma text för exakt samma människor två gånger i rad, och hon tyckte nog att vi var lite respektlösa i vår brist på allvar och finkläder. Efteråt fick vi såpbubblor blåsta på våra fötter av en kort fyraårig vän som var med. Tatueraren hasade omkring i en dimma av snor och jag mådde illa, så vi gjorde processen kort och gick direkt och åt sushi. Eller inte jag då, eftersom sushi är en styggelse, men jag fick mig en fin grillad laxbit med pakchoi och teriyakisås, and all was well in the world. Som ni förstår var alltihop väldigt högtidligt och romantiskt. Efteråt åkte vi till några vänner och målade om ett vardagsrum.

I går åkte vi ut till stugan för första gången sen i juli. Jag var helt övertygad om att det stank muspiss på övervåningen, så starkt att ögonen tårades. M sa att det inte var så, och jag accepterar att mitt luktsinne just nu är helt fucked. Vi plockade äpplen och rodde över sjön och Sigge kamikazebadade direkt från båten. Vi var lite tidiga till vårt vanliga svampställe, men om några veckor kommer där krylla av trattkantareller, vi såg deras små huvuden kika upp ur mossan. Det var vindstilla, sjön låg spegelblank, bokträden hade börjat gulna i kanterna. Jag har sagt det förr: inget slår hösten, särskilt inte ute vid stugan. En timme där ute är som en terminslång kurs i mindfulness.

Min nya vardag

Det där med MVC var ju lite antiklimax. Inte ett endaste litet test. Barnmorskan var trevlig men stressad, och frågade varken om vi faktiskt hade gjort ett graviditetstest eller om hur jag mådde. Istället hängde hon upp sig på att min farsa fick en blodpropp i ena benet efter att ha sträckkört sin motorcykel från södra Frankrike till Sverige förra året. Men jag tror hon blir bra, hon verkade kunnig och det är det enda som betyder nåt. Det enda som stör mig är att det nu dröjer nästan en månad innan de faktiskt kommer ta ett endaste litet blodprov, och det känns sent. Så är det när man är ideologiskt tjockskallig och vägrar gå till en privat mottagning. Då får man överbelastade barnmorskor, och då får man stå i kö.

Sen är det här med humöret. Jag är en ganska stillsam människa. Jag kan bli irriterad, men jag blir nästan aldrig arg. Jag får inte utbrott. Jag säger inte saker som jag ångrar senare. Jag kastar inte saker, jag slår inte i dörrar. Men jag känner en väldigt kort stubin komma krypande i takt med att gravidhormonerna stiger! På samma sätt som jag numera går från nöjd till DESPERAT HUNGRIG på en sekund så går jag nu också från neutral till ASFÖRBANNAD på samma tid. Jag fattar vad det handlar om och håller det för mig själv, men fan vad gött det hade känts att få vråla ohämmat åt kollegan som inte har vett att stänga av ljudet på sin mobil. Till exempel.

Shit, kommer det här bli en gravidblogg? Jag tar mig för pannan av fasa och försöker desperat komma på nåt annat att skriva om, men det enda jag kommer på är att vi imorgon ska till rådhuset för att fixa den juridiska biten av äktenskapet. Och det är liksom inte bättre. Bebis och bröllop, vart är världen på väg? I ett ängsligt försök att kompensera så lyssnar jag på kära gamla Skunk Anansie hela vägen hem, och låtsas att jag fortfarande är en rebell med mohikan och trasiga jeans.

Naglar

Antagligen är det så att jag inte har någon rätt att klaga på mitt illamående. Jag har faktiskt inte spytt en enda gång. Inte ens sprungit till toaletten "utifall att". Min magkänsla säger att jag inte kommer att må såhär hela graviditeten, att det är ett sånt illamående som går över efter första trimestern. Vi kan väl låtsas att Magkänsla = Vetenskap? Grapefrukt tar bort illamåendet ögonblickligen, om än temporärt. Det är väldigt skönt på morgonen, att få en liten frist. I dag var ännu en morgon då jag faktiskt kunde sitta på bussen och inte tänka på något annat än att läsa min bok. The little things in life!

I morgon är första besöket hos barnmorska. Jag känner mig nervös. Tänk om:

1. Jag är skendräktig. Det hade på nåt märkligt sätt känts jättepinsamt. Som om jag simulerade med flit. Det kanske är en skum sak att vara orolig över, men allt det här känns på något sätt inte "officiellt" förrän någon sakkunnig bekräftar det. Fram tills imorgon går vi på vad mitt kiss meddelade två stickor inne i vårt badrum. Det känns liksom inte... kliniskt bevisat.
2. Det är nåt fel. Fostret har dött/är gravt missbildat/sitter på fel plats. När graviditeten har passerat x antal veckor så kan man inte bara skrapa loss fostret, utan man måste kicka igång en förlossning. Av ett dött foster. Mardröm.

Gravidkalendern säger att fostret håller på att utveckla naglar. Jag tänker bara på Juno. "Your baby has fingernails!" Jag tänker också på den gången jag sa till min brittiska gravida vän att "you never know, you might be carrying some kind of alien in there", vilket jag tyckte var putslustigt men hon sa till mig att hålla käften. Jag förstår hennes reaktion. Det är ju som en liten okänd parasit där inne.

Le wedding

Beskriva en tre dagars bröllopsfest i korthet? Svårt. Men jag ska försöka:

Generell känsla: Harmoni. Enorm kärlek till allt och alla. Vänskap, närhet, glädje. Stor tacksamhetsskuld.

Fredagen: Började med hjärtbankande stress. Prickade av tio tusen listor, ångest över att vi skulle ha glömt något viktigt. Kom fram, och insåg att läget var under kontroll. Gäster började anlända, och en efter en fick reda på att jag är gravid. Många långa kramar och skratt. Vi grillade på kvällen och trängde in oss i det inglasade lusthuset och åt. Pappa blev bladig och var fin.

Lördagen: Inleddes med att jag och M gav varandra en liten present. Han fick manschettknappar med sina nya initialer på (han tar mitt efternamn), och jag fick den här ringen. Härlig frukostbuffé väntade i matsalen, och jag mådde inte alls illa utan kunde vräka i mig hur mycket som helst. Var lycklig. Fler gäster började droppa in. Vi fixade det sista i festlokalen, och sen blev det utflykt till en vik med dramatiska vågor och rundslipade stenar. Där kunde de som ville prova på klättring. Solen kom fram och det blev mer lyckat än vi hade hoppats på. Sedan for vi  tillbaka till stället och det var dags för piff. Jag fick lösögonfransar och lockigt hår, och kände mig utklädd men fin. M var skitsnygg i sin tredelade kostym och paisleymönstrade fluga. Vi gick in till Breathless med Nick Cave & The Bad Seeds, och M sa att folk grät. Jag var för nervös för att verkligen titta på någon. En kompis höll i ceremonin, och han hade förvandlat vår idé till nåt väldigt personligt, varmt, opretentiöst och icke-heteronormativt. Inga högtravande löften (inga löften ALLS faktiskt). Vi höll tal till varandra, och det var inte alls så nervöst som jag hade trott. Kände mig bara väldigt glad och stolt. Några musikervänner spelade så fint att hjärtat svällde till dubbla storleken. Sen var det middag och fest, och alla verkade ha kul och folk hade gjort så god mat (vi delegerade ut maträtter bland vännerna och så var det buffé). Pannkakstårta var helt rätt, BTW. Talen var roliga och vackra, och jag mådde varken illa eller var trött på hela kvällen. Vi hade gjort en fotoautomat med hjälp av en laptop, ett program som heter Sparkbooth och en liten fotoskrivare. Det fanns lösnäsor, mössor, peruker, handdockor osv, och sen kunde man sätta upp sina bilder på en vägg bakom. Folk hade så jävla kul med det där! (inklusive jag själv) Även de mest stillsamma släktingarna fjantade loss framför kameran. Vi har bestämt att göra en fotobok av alltihop, för självklart så sparades alla bilderna som filer också. Middagen övergick i dans och drinkar, och till och med min mamma for runt på dansgolvet som en liten pingisboll. Trots att jag var en av de få som inte hade en droppe alkohol i blodet var jag den sista att till slut lämna festlokalen, och tippade mig och M i säng med en nöjd suck.

Söndagen: Gemensam brunch, och även om man såg många trötta ansikten så verkade alla nöjda och glada och ingen var så fasligt bakis. Tack vare att så många hjälpte till gick städningen hur smidigt som helst. Jag gick mest omkring och kände mig väldigt rörd och tacksam. Ägaren kom och stämde av allt med oss, och sa att vi var "det coolaste bröllopsparet" han hade haft med att göra sen han startade sin verksamhet. Ha ha, paret pokerface strikes again.

Generella tankar: Om man ändå ska ha en bröllopsfest, då är det en skitbra idé att delegera ut så mycket som möjligt. Folk tycker om att känna sig delaktiga, och det blir en mycket mer personlig och kul tillställning. Det gör också att folk lär känna varandra på ett okonstlat sätt, medan de reser partytält eller kokar potatis. Ett annat tips: Räkna ut hur mycket alkohol ni tror kommer gå åt, och köp sen hälften av det. Då blir det ungefär lagom, och folk kommer bli fulla i alla fall.

En helt galen grej, som vi inte har hunnit smälta och som vi måste diskutera med de som gett oss presenten, är att vi har fått en resa till Havanna av två kompisar. Hur fasen hanterar man en sån present??

Allting på en gång

Illamåendet eskalerar för varje dag. Har inte spytt än, men bussen på morgonen, fullproppad med människor, har blivit... en utmaning. Och tröttheten ska vi inte tala om. I går kom jag hem från jobbet och hasade direkt in till soffan och somnade. Sov i två timmar, vaknade av att M satt bredvid och tittade nyfiket på mina bröst. De har tydligen blivit större. Det är väl okej, bara de krymper sen igen. Tack.

Jag står i spegeln och klämmer på magen. Den där lilla bulan, är den fett eller är den en begynnande gravidmage? Det är nog fett. Men jag vill att det ska synas. Om inte annat så för att göra det mer "på riktigt". Mitt i den fysiska misären är det så spännande, inte för att jag dör av längtan efter föräldraskapet, utan för att min kropp och jag gör något vi aldrig har gjort förut. I princip varenda cell i hela min kropp beter sig annorlunda nu, hela min varelse handlar helt plötsligt om något annat. Det är så... radikalt.

Det är sjukt dåligt timing att jag kommer vara gravid på vårt stora feta skånska bröllop i helgen. Jag som hade planerat tequila rejs. Jag som skulle dricka mig fånig på bubbel. Jag som skulle röka cigarr! Nu planerar jag istället strategier för att lyckas hålla mig vaken genom middagen. Förhoppningsvis blir jag hög på eufori och studsar mig igenom helgen som en bumbibjörn. Det kan funka. Alla de bästa kommer ju! En hel helg. Känns enormt lyxigt, och även om det är stressigt nu med allt som vi självklart fixar med i sista minuten (framförhållning, vad ska man med det till?), så ska det bli så otroligt kul när vi väl är där.

Nu är jag i vecka 10. Den här veckan kan man börja kalla embryot för foster. Vi provar:

Jävla helvetes sadistiska kukfoster.

Ja det gick ju bra.

Gravidböcker

En ny aspekt av att vara ett queer som lever i en heterorelation har dykt upp i och med att jag är på tjocken. En vän lånade ut ett helt gäng "du ska bli mamma"-böcker till mig, och jag har börjat bläddra i dem. Just nu läser jag den här. Jag har bara hunnit några kapitel och den är väl lite smårolig, men jag har två problem med den än så länge.
1. Den är skriven utifrån förutsättningen att den blivande mamman inte är ensamstående.
2. Den är skriven utifrån förutsättningen att partnern är en man.
3. Den är skriven utifrån förutsättningen att mannen är heteronormativ.
Och jag menar inte att alla böcker i hela världen måste vara PK och inkludera precis ALLA konstellationer, men jag har svårt att relatera till det här. Var ska jag hitta litteratur som passar mig? Visst finns det böcker som vänder sig till regnbågsfamiljer, men de utgår ju å andra sidan från att föräldrarna är samkönade. Jag och M faller mellan stolarna. Killkompisarna var för första gången på öppen förskola för regnbågsfamiljer för några veckor sen, och jag funderar på hur jag och M egentligen ska förhålla oss till sånt när/om vår knodd kommer ut. Visst, man kan hävda att det finns ju både ett B och ett Q i hbtq, men i verkligheten står vi på de priviligerades sida, vi tillhör normen. Vad har vi egentligen gemensamt med de föräldrarna? Vi kämpade varken med insemination eller adoption, i mötet med sjukvården kommer vi inte behöva slåss för vårt existensberättigande och vi behöver inte rättfärdiga oss för homofobisk personal. Osv osv. Det som jag tänker att samkönade föräldrar kan behöva träffas och prata av sig om... det kommer inte vi att uppleva. Och det är såklart ingen katastrof ("åh nej, jag är priviligerad och kommer därför ha det för lätt, stackars mig")... jag tror det framför allt är litteraturen som stör mig. Någon som har ett bra tips?

Vad som egentligen pågår

Symptom:

• magont à la magkatarr
• monumental trötthet
• halsbränna
• värkande bröst
• värkande äggstockar
• svettningar
• darrningar
• yrsel
• kraftigt illamående
• förstoppning
• förvirrat luktsinne
• förkrympt blåsa

Diagnos:

• graviditet

Jag är så jävla mycket på tjocken. Jag är fortfarande i den där osäkra zonen då konventionen säger att man ska vara hemlig, men vi skiter i det va? Jag är alldeles för självömkande just nu för att hålla käften. Bestraffningen för att vi visst är bebismaskiner (bingo på första försöket) är att jag samlar på mig SAMTLIGA gravidsymptom. Känner mig så jävla sexig. Förstår verkligen vad folk menar när de säger att gravida kvinnor får en särskild lyster.