Hormoner

Det finns en liten tjej på mitt gym som är så fruktansvärt söt att jag måste bita hårt i min vattenflaska varje gång jag ser henne. Hon är max 19 år. Jag är en cradle robber. Men vad gör man i mötet med rådjursögon, asymmetriska frisyrer och små spretiga händer? Hon är dessutom inte den enda, jag verkar ha blivit hormonstinn på gamla dar. Mitt gamla raggs bästis är till exempel något av det finaste jag sett på länge med sin pojkiga framtoning och stora glasögon. Hon är dessutom skarp och skitrolig, så de få gånger jag springer in i henne så undviker jag henne så mycket jag kan. Mitt förhållande till monogami är... komplicerat.

Ja och nu blir det lite Bitch. Hon blir också märkligt attraktiv, så fort hon öppnar munnen.

Gråt och tandagnisslan

I dag fick jag en kursare att gråta. Det känns som om jag ofta får folk att gråta nuförtiden, men det baserar jag nog mest på att jag hade en patient i höstas som grät oprovocerat. Den här gången var det desto mer provocerat, då jag av misstag, och på ett sjukt klumpigt sätt, berättade för henne att hon hade kuggat på tentan. Och jag är ingen tröstare. Jag kan kramas lite tafatt, fast hellre klämmer jag nog lite på överarmen, eller klappar lite på ryggen. Och så kan jag laga mat. Min inre husmor vill alltid göda folk när de är ledsna. Jag tror det bottnar i en känsla av att jag vill ge personen något, som plåster på såren. Och kanske för att jag själv är något av en comfort eater. Ibland när jag blir alltför obekväm när folk är ledsna så drar jag mycket opassande skämt. Det har hittills aldrig funkat. I dag drog jag inga skämt, utan kramade mest och klämde lite på henne. Vi stod ute på gatan i snön, och en tant gick förbi med sin lilla terrier, och min kursare grät så sminket rann. Det är något väldigt hjärtskärande när vuxna människor gråter.

Jag klarade alltså min tenta. Med råge dessutom, det hade jag verkligen inte trott. Men glädjen inför det överskuggas fullständigt av bilden av min gråtande vän som torkar bort snor med baksidan av handen och ser så fruktansvärt förtvivlad ut. Återigen undrar jag vad vi egentligen går för utbildning när en kuggad tenta utlöser så starka reaktioner. Vad det är för socialt klimat som vi skapar, var det kommer ifrån. En tredjedel av klassen kuggade tentan, och jag kan ge mig fan på att den tredjedelen av klassen gråter i dag.

Efter tentan

Jag gillar inte det antiklimax som uppstår efter en riktigt jävlig tenta. När man inte har en aning om man blir godkänd eller inte, och man helst inte vill tänka på det, men samtidigt så går man, mot sin vilja, igenom alla frågorna med kursarna. Man inser vad man skrivit rätt på, och vad man skrivit fel på. Man vill för fan inte kugga. Och man känner sig oroad, sliten, och samtidigt på nåt sätt väldigt tom. Det är väl därför tentafester uppfanns antar jag, för att man inte helt ska tappa riktning i livet. Men jag känner mig för gammal för tentafester. Att gå på tentafest är dessutom att ta ut segern i förskott, och sånt har jag slutat med. Istället går jag och en kursare och tränar. För att svettas ut lite prestationsångest. Fullständigt tom i huvudet. Eller som att alla tankar dränks av ett svagt surrande. Snälla säg att jag klarade den.

Konsten att vara arg på rätt sätt

Jag är en i grunden konflikträdd människa som har lärt sig att bråka, som har lärt sig att vara arg. Jag har lärt mig att inte hålla käften och gå därifrån och sitta i ett hörn och vara ledsen, jag har lärt mig att konfrontera. Jag har lärt mig att säga "när du gör så här så känner jag så här...". Men det är inte alltid jag kommer ihåg mina lektioner. Då blir jag stenansiktet som kan klå vem som helst i Tysta Kyrkan, som inte ger ögonkontakt och som gömmer sig bakom en bok/skärm/tidning. Som på sin höjd säger "du vet varför jag är sur", och sen tar på sig ett par hörlurar. Och fan i helvete vad det tär. Det är så fruktansvärt jobbigt att fastna där. Det ger ingenting, och jag kan aldrig släppa det. Jag måste tvinga mig ut ur det när jag hamnar där, för jag hatar att vara osams och reder man inte ut det så kan jag vara långsint som en jävla get. Helvetes jävla skit.

Okej.

Dags att ta tag i skiten, gå ut i köket och samtala. Jävla skitfan helvetes jävla kukarsle.

Auktoriteter

För övrigt undrar jag om jag har dragit på mig lite issues gällande auktoriteter. Först dissar jag mina två senaste handledare. Sen dissar jag ledarna på de två senaste träningspassen jag varit på. Jag uppfylls av den härligt självgoda känslan av att "jag hade kunnat göra det bättre", och så blir jag irriterad och muttrar under lugg (kan man det?) och skickar onda ögat. När de inte ser, så klart. Jag är ju svensk och konflikträdd.

När jag sedan i sakta mak traskar hemåt, sippandes på min vattenflaska, så slår det mig:

Det kanske inte är DEM det är fel på. Det kanske, möjligtvis, är JAG.

Sen viftar jag snabbt bort tanken. Fel på mig? Preposterous.

Senare lägger jag fram teorin för M. Han motsäger mig inte. Tycker tydligen INTE att det är preposterous. Hm. Det är därför det kommer ligga knäckebrödssmulor på hans sida av sängen i natt. Orsak och verkan.

Ingen lust

I dag var jag tillbaka på institutionen för första gången efter jul, för att ha ett gruppsamtal med psykolog. Det hänger ihop med vår praktik, en chans att vädra saker. Vi pratade om hur det här är ett högpresterarprogram, att man som student alltid måste vara på topp, alltid vara duktig, alltid engagera sig och alltid vara redo att prestera.

I bland är det fan värre att sätta ord på saker... för då är det helt plötsligt sagt. Då finns det på riktigt. Och tynger ner en med all sin sanning. Det är inte ett diffust fluff som svävar omkring i huvudet, utan det är ljud som blir till ord som blir till meningar.

Jag är skoltrött. Det är inte mer dramatiskt än så. Jag har ingen lust. Jag är så jävla less på att vara student, jag vill gå vidare, vara något annat. Det ligger ingen prestige i att vara en övervintrare, det är bara idiotiskt. Jag drunknar i studielån och dåligt samvete, halleluja för det underbara studentlivet.

Kan inte uppbåda ett uns av nyfikenhet eller engagemang inför nästa termin. Tänker bara på att vi snart ska ut på praktik igen. Prestera prestera prestera. Visa vad jag går för. Bevisa Att Jag Är Något. Har fan ingen lust med det. Känner Flyktbeteendet pocka på uppmärksamheten, och efter lördagnattens diskussioner med Amasonen så verkar jag inte vara den enda. Bara packa en lätt ryggsäck och dra till andra sidan jordklotet i några månader. Komma tillbaka när allt är fixat. Förutom att det så klart inte skulle vara det.

Men så finns ju M. Vackraste finaste M. Jag är så förbannat kär i människan att bara att vidröra hans hud utsöndrar en hel liter endorfiner i mig. Det är helt sant. Efter en dag av bajs, när hela jag är en taggig knut, då räcker det att jag smeker hans mjuka nacke, kanske bara i förbifarten... och så är jag lugn igen. Alla vassa kanter trubbas av, jag tar ett djupt andetag och slappnar av, allt på en sekund. I helgen träffade jag en gammal flirt. En sån där som aldrig blivit något, men som legat och pockat på uppmärksamheten. Raggningsrepliker har utbytts, men sen har något alltid kommit emellan. Alkoholen, antagligen. Danssugna vänner. Nu träffade jag henne, och insåg att det var helt ointressant. Bekräftelseonanin som en sån grej innebär hade fullständigt tappat sin mening. Vad fan ska jag med ett kvartitre-ragg till när jag har ynnesten att leva tillsammans med en människa som är allt jag vill ha? Shit det är stort.

Det tillrättalagda

Igår åt jag och M middag hemma hos några kompisar till honom. Hon och Han och ett litet Barn. Jag har träffat Honom några gånger och gillar honom starkt. Han är som de flesta av Ms killkompisar, en händig mjukis. Så. Men. Vi var hemma hos dem i deras enorma lägenhet, där allting var vackert och dyrt och så opersonligt att jag kände mig milt stressad. Vem som helst hade kunnat bo där. Så många stora tomma vita väggar. Jag var inne i deras innersta sfär, deras mest intima, och känner dem inte bättre för det. Sånt gör mig obehaglig till mods. Det hjälpte knappast att jag tyckte att Hon var den tråkigaste människan jag har träffat på länge. Vi var från två olika planeter och jag tror att på hennes planet, där prenumererar man på Lantliv. Där är ett bröllop alltid vitt, där är det alltid killen som spikar upp hyllor och där får man orgasm med en passande liten flämtning. Heteronormativt, svennigt, och ack så prydligt medelklass. Jag övergav samtalet och ägnade mig istället åt Barnet, som glatt kravlade över mig och klämde mig i ansiktet och gav mig sina leksaker. Ibland är barn en fristad.

Alla bra dör

Det får vara nog nu tycker jag. Heath Ledger, Brittany Murphy. Och nu: Lhasa De Sela. Dog i fredags av bröstcancer. 37 år gammal. Jag har lagt upp den här videon här förut men den är värd att visa igen eftersom jag fortfarande inte har sett någon video som slår den här. R.I.P.

Surkärring

Har svårt att uppbåda någon direkt livsglöd idag. Det är första dagen tillbaka på jobbet efter ledigheten, och jag är en tradig jävel. Jag sitter hålögd framför min dator och kämpar med InDesign, men kolumnerna blir aldrig som jag vill. Jag behöver nog assistans av Designern, men hon är fortfarande i Hong Kong vad jag vet. Jag vill också vara i Hong Kong. Här är det kallt och mörkt fast det är mitt på dagen och mina ögon är torra så linserna klibbar fast. Den första som säger till mig att gaska upp mig får en rak höger. Kollegan mitt emot ser ut som en spegelbild av mig själv, så vi håller kommunikationen till ett minimum idag. Hörlurarna är stadigt på plats.

Det är såna här dagar som får mig att trött ifrågasätta allt. Vad håller jag egentligen på med? Vad är det egentligen för framtid jag planerar? Är det här jag? Vill jag det här? Hur hamnade jag här? Sakta sakta sakta maler det på, som en slags utdragen monoton bakgrundskör som besjunger den gråa vardagen. Bloody brilliant.

Vuxenheten

Min nyårsafton firades i ett hus nästan ute på landet, med fina vänner och deras barn och deras hundar. Det var trångt och ljudnivån var hög, men maten var god, vinet flödade och kärleken var stor. M lutade sig vid ett tillfälle över till mig och sa "nu har vi nog blivit vuxna", och det kändes mer skönt än jobbigt att konstatera det. Jag hyser ingen som helst nostalgi inför tonårstiden (ångest och fjortisfylla), vuxenlivet är the shiznit. Jag ritade hajar med en liten treåring som ropade "mer huggtänder! större huggtänder!" och kände den biologiska klockan ticka något öronbedövande. Tänka sig. Jag misstänker att den där tonåringen i mig hade suckat av besvikelse, men hon är ju å andra sidan död nu så tji fick hon. Jag tänker göra barn och de kommer vara världens coolaste barn och jag ska lära dem allt jag kan! (nåja, det går ju ganska fort)

Mellandagarna spenderades ute i stugan tillsammans med mina favoritkursare. Vi tentapluggade morgon till kväll i tre dygn, med korta pauser för mat och besök till utedasset. Överambitiöst någon? Men shit vad bra det var. Elda brasa och diskutera det vi diskuterar. Läsa högt i skenet av stearinljusen. Inga distraktioner. Avslutade med att göra en extenta och klarade varenda jävla fråga. Tyngsta tentan på hela utbildningen om två veckor, och plötsligt känns allt under full kontroll.

Nu har jag varit social morgon till kväll i flera veckor utan en enda dag för mig själv. Jag är så tom i huvudet att jag inte ens lyckades uppbåda lite kallprat med frisören i morse. Jag måste ha varit hennes tråkigaste kund på länge, som en död fisk i frisörstolen. På vägen hem såg jag på håll några jag kände, men jag smet in på en sidogata och tog en annan väg. Orka. Vill bara spela Fable och äta pomelo. Enstöringen i mig är bestämd.

Gott nytt år på er puddingar!