Vi bygger oss ett bo

Ha! Nu har den här tanten helt tappat all sans och vett! Scenario:

Jag och Amasonen sitter på puben Möllan och dricker Hobgoblin och pressar i oss oliver (memo to myself: fråga var de köper in dem någonstans, enorma köttiga syrliga gröna oliver, yum yum). Vi diskuterar boende, vi måste båda (antagligen) flytta om några månader. Helt plötsligt föreslår Amasonen att vi flyttar ihop. Jag är helt inne i någon slags monolog om hur jag skulle vilja ha väggar som i Mango Kiss och fattar inte först. Stannar upp mitt i en mening, försöker fånga Amasonens blick bakom solglasögonen.
"Menar du du och jag?"
"Ja... eller?"

Tystnad. Vi känner efter och funderar. Mosar i oss några fler oliver. Sneglar på varandra.

"Jo men du... det är ingen dum idé! Jag menar, vi har ju känt varandra i åratal, vi kan varandras rutiner och egenheter utantill!"
"Eller hur!!"

Och så är snacket igång. En trea, eller en välplanerad tvåa, Amasonen planerar och jag målar (för hon är femme och jag är... butch? ha. ha.), jag kan skaffa mig min Cornish Rex som jag har fantiserat om, vi gillar exakt samma mat så vi kan laga mat ihop när vi orkar engagera oss, ingen av oss vill skaffa tv, äntligen får vi inreda precis så galet som vi vill, osv osv.

Det framstår antagligen som sanslöst korkat. Man flyttar inte ihop med någon som man har haft så mycket sex med, under så luddiga omständigheter. Det var inte länge sen jag var helt inne på att göra henne till min flickvän. Hon är mitt ex, gånger två (tre?). Men min magkänsla har nästan aldrig fel. Jag har inte riktigt lärt mig att lyssna på den, men den har nästan aldrig fel. Och nu säger den att det här är helt rätt, att vi kommer trivas jättebra tillsammans. Det känns nästan ödesmättat, om man nu skulle tro på sånt, att det var meningen att vi skulle komma fram till den här punkten, alla de år vi har känt varandra leder oss fram till det här beslutet.

Nu är jag ditt ex.

Idag har jag kysst Mössan för allra sista gången. Det var egentligen inte meningen från början, vi satt och pratade om allt som inte kommer att bli av nu, och grät och snorade och höll om varandra och var sams men ändå väldigt ledsna. Lutade pannorna mot varandra. Och sen tog vi båda liksom sats mot varandras munnar, ren reflex. Skrattade lite generat när vi insåg vad vi hade varit nära att göra.
"Oj det var ju..."
"Det liksom bara..."
Och sen kysste vi varandra. Det finns inget mer bitterljuvt än gråtmilda kyssar, när läpparna är alldeles svullna och salta.

Vi har fortfarande en del av varandras saker. Det känns bra. Vår relation är inte slut, den läggs bara på is ett tag för att sen förhoppningsvis utvecklas till något annat. Jag vet redan vem som vid det laget kommer att ha klivit in på Mössans scen och jag hoppas att jag inte kommer att behöva se dem tillsammans för de passar så jävla bra ihop.

Nyheter ej relaterade till mitt lesbiska drama: Jag ska inte volontärarbeta på Pride för jag måste jobba just då, Amasonen har raggat upp en dragking, det står en man nedanför mitt fönster och sjunger Knockin' On Heaven's Door med tjock afrikansk brytning, och här kommer dagens musiktips:
Dismissed - Uffie

Jag grottar ner mig i soffan med min bok, min musik och en balja te. Jag är singel, jag är tom i både kroppen och knoppen. Det är dags för något slags lugn.

Eftersnack

Jag är en dålig ex-flickvän, jag vill inte träffas och prata. Jag vet att jag måste, jag vet att hon behöver det, och om jag hoppas på att någon gång bli hennes vän så måste jag vara snäll nu. Och jag har saker som är hennes. Hennes sandaler, hennes böcker. Ska man ge tillbaka tandborsten hon köpte och lämnade här? Nej det tror jag inte, det är för cyniskt. Amasonens tandborste gjorde jag ju inte av mig med förrän förrförra veckan så då kan ju hennes få bo här ett tag också, så det blir evensteven.

Jag vill inte sitta öga mot öga och älta och dra upp alla kommentarer och vända och vrida på allting, jag är less och tom i huvudet. Jag har inga tankar, jag har bara en tydlig känsla av att det är bäst så här, att det jag letar efter inte är hon.

Jag vill vara ensam i mitt huvud, jag vill ha det emotionella lugnet, jag vill vara bekymmerslös och glad, vill omge mig med snälla vännerna och supa mig full och ragga dragkings, bada mitt i natten, cykla omkring i timmar och äta sjuhelsikes mycket glass. Vill få tid att jobba på målningarna, har två beställningsjobb som ligger och väntar, och vill åka iväg med Fransyskan till franska kusten och titta på när hon slurpar i sig ostron med citron (ingen smackar så förnöjt som hon).

Mina män säger att jag ska göra det som får mig att må bra, att jag inte ska dra på mig mitt vanliga ok av dåligt samvete och att ingen faktiskt VET vem som har satt de där "reglerna" som säger att den som har gjort slut är skyldig den andra att göra avkall på sig själv. Men det är klart att jag förstår att jag måste träffa henne.

Jag önskar att hon var lite fulare.

Break up, no make up

Värmen stiger en åt huvudet, får mig att tappa tallrikar och skålar i golvet utan att orka borsta upp spillrorna som sedan borrar sig in fotsulorna så jag lämnar blodiga fotspår efter mig från köket genom hallen ut i badrummet. Trycker fast lite toapapper under foten, hasar in i köket igen, tar med mig glasspaketet på vägen, dråsar ner i kökssoffan och återupptar läsningen. Slänger upp ena benet mot väggen för att minska dunkandet i knät som värker sedan min tidigare sammandrabbning med havet (och en mycket vass sten). Verkar inte kunna kontrollera min kropp. Inte heller mitt huvud, men det känns ändå rätt. Inte bra, men rätt. Är man inte kär så är man inte kär, hur fin tjejen än är. Det jobbigaste (förutom att höra smärtan i hennes röst) är ändå att släppa taget om alla drömmar och förhoppningar, så är det alltid. "Men vi som skulle... Jag hade ju tänkt att vi skulle... Vi hade ju pratat om att... Vi som planerade att..." Och så vidare in absurdum. Jag orkar inte älta alla eventualiteter, så jag öser i mig glass och sträckläser min bok. Jag är singel igen, förvirrad och svettig, och mer än lite uppgiven. Amasonen är en klippa, hon har lovat mig en sup.

Ambivalent

Spenderat helgen med Mössan ute på landet. Det finns två versioner, i den ena badar vi som frustande valrossar i havet, äter ute på balkongen, går svettiga promenader och träffar en hel hög väldigt trevliga människor. Sommaridyll i kubik. I den andra versionen skickar jag ut ambivalenta vibbar, vi blir osams och istället för att förlora mig i hennes hår och dofter när vi kramas, så funderar jag över vad jag har för ansiktstuttyck när jag håller om henne. Hon frågar om allt är okej mellan oss, och jag svarar ja eftersom jag inte vet vad jag ska svara. Jag vill inte tänka, jag vill bara bada.

Spandex me baby

Finns det något roligare än att handla kläder för ett rent praktiskt ändamål? Man skulle i och för sig kunna säga att (nästan) alla kläder har ett praktiskt ändamål, att skyla kroppen och förhoppningsvis spegla ens personlighet/humör/läggning och samtidigt göra en djävulskt snygg. Men vi ska inte gå in på det, för jag har lust att skriva om en helt annan typ av kläder. Ofta vill man i och för sig att även dessa kläder ska göra en djävulskt snygg, men fasen, jag kommer tappa bort min poäng bland alla dessa brasklappar. Vi snackar den vindtäta jackan till seglingshelgen, termobrallorna till skidresan, vandringskängorna till backpackerturen, spinningskorna, regnrocken... jag äger inget av det ovanstående. MEN. Det kommer ett MEN. Jag har en hel del träningskläder, särskilt joggingvarianten. Jag är en sån som cirkulerar i parkerna, den varianten som INTE har en flaska T-Röd under armen. Inte heller den varianten som skriker åt änderna. Idag har jag inhandlat nya joggingkläder. De är hightech, de är tajta som ålskinn, de har en ficka i rumpan, de har reflexer, de har allt. Och när jag har dem på mig ser jag ut som... som... som Kalle Stropp. Jag inser det själv. Det är okej, jag bjuder på det. Jag är så förtjust i dem att jag vill gnugga mig emot dem. Slicka på dem. And BEHOLD, my saliva dries instantly! Is it a bird? Is it a plane? No. It's simply the wonders of Spandex.

Stockholm Pride

Jag funderar på att volontärarbeta på Pride i år. Är det någon som har gjort det och vill dela med sig av sina erfarenheter?

Drama är inte min drog

Hur förklarar man mänskligt beteende? Hur förklarar man sitt EGET beteende? Satte mig på pendeltåget, så nervös att jag trodde jag skulle spy. Lekte med tanken på att inte gå av vid hennes stopp utan bara fortsätta åka, i all oändlighet. Knöt händerna växelvis, som om spänningen i händernas muskler skulle minska spänningen i magen. Stirrade ut genom fönstret. Vallmo precis överallt. Vallmo är så vackert, och så omöjligt. Så fort man plockar det så dör det. Men stående i dikesrenen är det vackert. Det är ingen metafor, utan bara en registrering av fakta. "Nästa... Lunds central" Dags att kliva av, jaha, håhå, ojoj. Ena foten framför den andra, vad ska jag säga, vad ska jag känna, vad ska jag tycka, åt helvete med alltihop, känner mig alldeles skakig och kallsvettig, jag är nog fan socialt missanpassad varför kan jag inte bara vara ihop och vara nöjd, upp för trappan nu och ut genom dörrarna, och där...

Satt hon. På huk på parkeringen, plockade med sina skor, eller kanske något ogräs som trängt upp mellan plattorna. Hon såg mig, reste sig upp och gick emot mig. Som ett litet mörkt moln av sorg och ångest, spänningarna låg tunga i luften. Vi höll om varandra hur länge som helst, jag ville inte släppa. Hon. Mössan. Min tjej. Min vackra tjej.All oro och ångest som bortblåst. Henne vill jag ha. Hon hon hon. Det räckte att se henne, att se henne komma emot mig, med sina små brunbrända händer, sina rådjursögon, sin lilla midja, sina långa mörka lockar, sin grabbiga gång. Jag kände mig alldeles vimmelkantig. Vi kysstes, pratade, skrattade, och kysstes igen. Hon var alldeles glittrig av mitt läppglans.

Sen åkte vi ut i skogen och blev attackerade av en hel armé av fästingar, hälsade på världens sötaste valp, fick skoskav, hade det mest intima sexet någonsin, lagade pannkakor, gick på långpromenad utmed havet med grannen, åt glass, såg på Six Feet Under, och mycket mycket mer. Parlivet kan bli rätt Svensson, och det finns en tyst upprymdhet i det, ett inspirerande lugn.

Dramatik

Nu är det ångest på gång. Så trevligt.
Ska iväg och träffa Mössan. Det ska pratas. Ett beslut måste tas. Bara sådär.
Ena dagen är allt toppen, nästa dag tvekar jag, och dagen efter det ska ett beslut tas. Jag är inte redo. Men kan man verkligen kräva av någon att fortsätta att vara ihop med en i väntan på att man ska bestämma sig om man vill vara ihop med personen eller inte? Utdragen tortyr. Hon vill inte vänta in mig. Då är det kanske justare att bara göra slut på direkten, a clean cut, innan det blir för sargat, och så kan vi var och en på sitt håll sörja och gå vidare. Även om jag inte är hundra på att det är det jag vill. Jag väger för- och nackdelar i mitt huvud, som om det var det som det handlade om. Jag föreställer mig sommaren utan Mössan, utan det som vi planerade göra, utan hennes vänner. Jag vill inte att det ska ta slut, men är det för att jag verkligen vill vara ihop med Mössan eller för att jag inte vill släppa taget om bilden av oss? Ångest.

Återkommer med rapport.

Förhållanden är så jävla enkla.

Suck och stön och tandagnisslan och putläpp. Vad trött man kan bli på sig själv. Någon som vill byta skinn med mig några dagar? I natt satt jag uppkruppen i vårt stora köksfönster, rökte lånade cigg och tittade på festfolk. I huset mitt emot hade Heteroparet Bohem ordentligt förspel i soffan. Jag försökte så tydligt som möjligt visa att jag inte tittade på dem, som om de skulle ens lägga märke till mig där jag satt. Försökte få upp humöret genom att sjunga lite Philemon Arthur & The Dung, men för det första är jag hopplöst dålig på att imitera skånska, för det andra kan man bara bräka "subjeeekt och predikaaat" ett visst antal gånger innan man blir outsägligt uttråkad på sig själv.

Jag försöker förgäves att nå Fransyskan, för trots att hon är mer än lovligt labil så är hon trots allt den som känner mig bäst, och jag behöver fråga henne om vårt förhållande, hur det egentligen var, hur JAG var. Och jag måste fråga henne om vad hon tycker om mig och Mössan, inte för att hon någonsin har sett oss ihop eller ens pratat ordentligt med Mössan, utan för att hon redan innan något hade hänt, kom med en väldigt skarpsint analys som nu verkar förverkligas. Vad grundade hon den på? Hur visste hon att det skulle bli så? Jag är ett djur i bur, och jag kan inte komma underfund med om jag trivs i min nyfunna trygghet eller om mitt gnagande på gallret har med nåt annat än kli i tänderna att göra.