Nya faser

Jag presenterade mitt exjobb inför en engagerad och exalterad publik. Jag kände mig kompetent och stor och stark, och jag hade faktiskt kul. Det hade jag inte väntat mig. Och min examinator sa så här:

"Du är förstås medveten om att din uppsats kommer bli läst av väldigt många? Och att du kommer bli citerad?"

Jag blev alldeles varm i magen och kände att jag kanske behövde kissa.

Sen dess har jag ätit medioker tapas på mysig restaurang, där en amerikansk flicka gjorde det som så många amerikanska flickor gör, det vill säga hon fyllde rummet med sin röst. Jag har även klippt mig, och ser nu kanske ut lite mer som Michelle Williams än som Hillary Swank i Boy's Don't Cry. Jag kan verkligen rekommendera det här med att klippa av sig håret. Det är en lättnad.

En annan dag fick jag hålla i en tremånadersbebis, och jag insåg att det pågår en halvt undermedveten process inom mig. Känslan av att hålla det där lilla knyttet på armen var... annorlunda än den har varit innan. Den väckte andra känslor i mig. Jag närmar mig. Min arm kändes tom när det var dags för amning och jag var tvungen att lämna ifrån mig den lilla varelsen. Stillsam förundran.

Sen gick jag på fest och drack sprit. Och kände både tillhörighet och alienation. Kanske har jag redan börjat gå in i en annan fas. Kanske romantiserar jag festandet. Kanske var det bara en sån kväll, som man tror ska fylla några av ens behov, men så gör den inte det. Kanske är det kvällens fel, kanske var behoven inte de man trodde. Fan vet. Om inte annat så var det skönt att för en gångs skull vakna i Amasonens och Fruns gästsäng och INTE vara bakis. Om det är det som den nya fasen innebär, så är det kanske inte helt tokigt.