Om det nu var någon som trodde det, så är det inte helt okomplicerat att vara en flata som lever ihop med en snubbe. Om jag ens kan kalla mig själv för flata längre. Om jag ens vill. I början av vårt förhållande obsessade jag dagligen över etiketter. Nu var det väldigt länge sen jag definierade min sexualitet. Behovet försvann. Men utifrån blir jag fortfarande definierad.
"Det här är Constantin, kan du fatta att hon har en dude!?"
Jag upplever också att vissa av mina mer ytliga queervänner distanserar sig. Framför allt de få gånger då M är med, för då går det liksom inte blunda för att det faktiskt är så, att det inte bara är nåt jag sysslar med on the side. Jag må flirta med andra men M är den viktigaste människan i mitt liv, han är personen jag precis har köpt lägenhet tillsammans med, personen jag planerar att skaffa barn med. Det blir jävligt på riktigt när han sitter med i samma rum, på samma fest. Jag upplever att han exkluderas. Gång på gång. Han säger att han inte känner av det, och att han är helt okej med att det tar tid för folk att vänja sig vid honom. Jag är inte alls lika okej med det. Det ligger något väldigt o-queert och homoelitistiskt över alltihop, som gör mig frustrerad och generad. Vi flyter mellan olika kretsar, och det blir så otroligt tydligt hur mycket enklare det är, i just dessa kretsar, att vara det enda homot bland heterosar, än det är att vara den enda straighta snubben bland flator.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar