Det här med att samla vuxenpoäng.

Alla andra verkar växa upp snabbare än jag? Det händer att jag sitter ner med nån jämnårig vän, och så berättar jag generat om såna där supervuxna grejer som jag och M diskuterar ibland, och jag gör det generat och orden känns konstiga i min mun. Som att jag fortfarande är sex år, hasar omkring i mammas klackskor som är tio storlekar för stora och låtsas att jag är vuxen. För det är ju inte på riktigt, allt sånt där ligger ju fortfarande tio år framåt i tiden. Eller?

Kruxet är bara att jag oftast får samma respons. Det visar sig i princip varje gång att min vän är femton steg före mig och redan är insatt, redo och motiverad. Viskar jag bostadsrätt så diskuterar de topplån. Viskar jag bröllop så diskuterar de save the date-kort. Viskar jag barn så diskuterar de svårigheterna att hitta dagisplats. Alltid med samma avslappnade och självklara ton, de är redan där. Och jag blir alltid lika häpen. Jag försöker samla mina anletsdrag, låtsas som att jovisst, allt det här är vardagsmat för mig med, jag förstår precis vad ni menar och känner inte alls paniken komma krypande. Jag är kolugn.

Kärnan av problemet är att jag verkligen inte vet hur jag ska förhålla mig till allt det där. Jag vet inte om jag vill ha allt det där. Jag har aldrig längtat efter det. Särskilt inte det här med giftermål. Ändå är jag förlovad? Kanske tänker jag för mycket. Ofta känns det som att jag inte kan tänka så klart som jag vill. Min hjärna är en härva av lösryckta ord och meningar och jag får inte ordning på någonting. Bäst blir det oftast när jag inte tänker alls. Då händer det saker. Då raggar jag upp en snubbe. Då blir jag sambo. Då köper jag hund. Då köper jag lägenhet. Fler saker skulle kanske kunna lösas på samma sätt. Bara låta livet skölja över en och sen driva med strömmen, låta det bli som det blir och så är det inte mer med det. Men eeeeh... det ligger ju inte riktigt i min natur.