Tänk dig att bli inslängd i en tvättmaskin, köras i ett program på 90 grader med extra turbo och sen bli utspottad på en magisk himmelsäng. Medan du ligger i sängen får du äta passioncurd samtidigt som du tittar på True Blood och får fotmassage, men sen kastas du in i tvättmaskinen igen. Om och om igen. Ungefär så var det att vara tillsammans med Fransyskan. Ungefär så var det även att vara Fransyskans ex, fast med lite mer tvättmaskin än himmelsäng.
Jag går igenom gamla dagböcker och hittar detta (ber om ursäkt för mitt tjugotvååriga jags melodramatiska ådra):
"Emotionellt Kaos och Rinnande Mascara är mina nya Hugin och Munin, de sitter stadigt på varsin axel och hur jag än snurrar så sitter de där de sitter.
Jag önskar mig en semester från det här. Kan jag få en semester?
Jag skulle vilja åka till Köpenhamn, hem till Henrik och kanske, bara lite och kanske bara för ett litet tag, släppa taget om allt.
Men det gör jag inte, jag är fortfarande kvar, det är för starkt för att ge upp hoppet om. Passionen bränner oss i båda ändar och kanske krävs det en rejäl urladdning då och då för att tackla den intensiva närheten, sårbarheten. Stormen lägger sig och vi drar oss återigen in mot fast mark, andas ut och älskar."
Det var åratal sen och det tog mig åratal att bearbeta efteråt. Inte uppbrottet, för det var förvånande nog odramatiskt, utan allt det andra. Lesbisk symbios är bara förnamnet, och det får ju en extra intressant kryddning när din partner är psykiskt sjuk. Allt blev ohållbart, jag bröt och kontakten minimerades till något mycket sporadiskt mail då och då som mest bestod av mårdubrajagmårbra. Men nu, när dammet har lagt sig, hälften har glömts och resten är jävligt bearbetat och passerat... då har vi tagit upp kontakten. Lite grann. Trevande. Hon är stabil nu, det märks. Uttryckte en önskan om att lägga korten på bordet, så jag la dem. Nu vet hon allt det jag tänkte och kände men aldrig sa, allt det som fick mig att explodera av ilska när jag var full, allt som kokade under ytan. Kanske är det hennes tur att bryta kontakten nu, kanske var jag för ärlig. Och jag tänker att det spelar mindre roll. Det var viktigare att få det sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar