Måste jag lära mig bröllopsspråket?

Alltså det här med bröllopet. Jag fortsätter att ha så sjukt svårt att förhålla mig till det. Normalt sett kan jag oftast fejka att jag är en vettig människa genom att helt enkelt imitera andra, jag vet vilka svar och vilken reaktion som förväntas av mig. Fake it until you make it, som jag brukar säga. Men jag är aldrig tillräckligt snabb i tanken för att plocka fram rätt respons när folk blir till sig i trasorna över att jag ska gifta mig. Vad fan är det som gör folk så exalterade? De känner inte min partner, jag tror inte att de bryr sig om jag lever i otukt eller inte och de är inte bjudna på festen. Så varför piper de och får något drömmande i blicken? Jeezus, alla dessa sociala konventioner. Jag måste lära mig ett passande standardsvar.

I dag ringde jag till en kvinna för att boka en visning av deras fina lokaler där vi kanske ska hålla festen. Det lät så här:
Jag: Hej jag heter bla bla bla, och jag och min sambo ska gifta oss.
Hon: Åh! Men GUUUD vad roligt!
Jag: Eeeh ja.... det kan man ju kanske tycka.
Hon: .... *förvirrad tystnad*
Jag: *kompenserar för min sociala fadäs genom att börja skratta lite hysteriskt*

Jag blir bara så himla förvirrad av att främmande människor uttrycker sån upprymdhet över att andra främmande människor ska gifta sig! Jag menar inte att jag inte tycker att det ska bli kul att gifta sig. Men om man tänker så här: Jag ska också anordna en 30-årsfest i sommar. Det är också en stor fest, och det ska också bli kul. De två festerna ligger emotionellt på ungefär samma nivå för mig. Men det är ingen som piper av förtjusning när jag berättar att jag ska fylla 30.