Yo.

Jag är hemma igen från "semestern". Jag skulle behöva en semester. Missförstå mig inte, veckan var på många sätt fantastisk. Tredje året i rad har vi öppet hus i den där stugan i skogen vid sjön, och våra finaste människor kommer dit och umgås med oss och är snälla och hjälper oss med grejer. Trädgården fylls av tält, huset fylls av madrasser, köket drunknar i mat och det är trångt och skitigt och högljutt och myggigt och glatt. Jag älskar det där, när man strosar omkring på tomten och ser några barn få saga läst för sig i den gamla gnissliga hammocken, någon vacker själ står utanför köksdörren och diskar primitivt i några baljor, inne i stugan kokar någon kaffe, en annan ligger i soffan och läser Asterix. På övervåningen knakar det och brakar för där river några loss ett golv, och ute på framsidan rumlar cementblandaren för det håller på att gjutas en förstukvist. Nere från sjön hörs glada rop och plask, för någon gjorde precis bomben från bryggan. Jag älskar allt det där. Liv och rörelse och huset fullt av folk. Men när jag kommer hem igen är jag helt slut. Jag inte är inte full av energi, redo att "ta nya tag", jag är myggbiten och öm och asocial och trött.

Men ingen rast och definitivt ingen ro. Tillbaka till jobbet, tillbaka till uppsatsskrivandet, och imorgon ska jag visst på en anställningsintervju för ett jobb jag inte har bestämt mig för om jag vill ha för jag gillar ju samtidigt mitt nuvarande jobb. Och så fort intervjun är klar så kastar jag mig in i en bil och trampar gasen i botten (bildligt talat, jag har ju inget körkort utan åker förstås shotgun) och åker 3,5 h till en viss kennel och plockar upp en viss liten hårboll, och sen är det bara gasen i botten hem igen. Med vår lilla parvel, lilla snöret, lilla Sigge. Sigge varg. Lilla djuret. Jag är trött, sliten och - som alltid nuförtiden - väldigt stressad, men jag lovar dig, mitt käraste lilla kräk, att jag ska göra mitt bästa för att vara en god matte.