M:s mamma kom förbi. Hon är ganska knepig, antingen är hon trevlig eller så vill man strypa henne. Hon är typen som ger alla "goda råd", vare sig de har bett om det eller inte. Mother knows best. Och hon tar ingen kritik. Sigge har vunnit hennes hjärta, och hon kommer nu på små ursäkter hela tiden för att komma och hälsa på. Det är bra, för jag tror hon är lite ensam. Varje gång hon kommer upprepas samma procedur: Hon kliver in i hallen, hälsar på Sigge på det där frenetiska sättet en del gör vilket i Sigges ögon betyder lek, hon stissar upp honom tills han är så hyper att ögonen går i kors, och sedan klagar hon på att han biter. Det slår aldrig fel. Jag har försökt hinta lite försiktigt att hon skapar situationen själv, men det har inte sjunkit in.
Så kom hon då förbi härom dagen. Hon stissade upp honom, och så började han bita. Byxor, händer, skor, alles. Och då daskar hon till honom i huvudet.
Det bara sög till i magen, och jag kände mig alldeles kall. Sen reste jag ragg. Lejonmamman inom mig vaknade till liv, och jag ville ställa mig beskyddande mellan henne och min valp, visa tänderna och morra dovt tills hon slank iväg med svansen mellan benen. Jag vill skopa upp valpen i famnen och putta ut henne genom dörren. Nu gjorde jag inte det. Istället sa jag lugnt till henne att det inte var okej. Och hon tog det faktiskt, hon erkände sitt misstag (världen höll andan) och bad om ursäkt.
Och jag insåg att Sigge och jag har blivit familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar