Härdsmälta i hemmet i går kväll. Nervöst sammanbrott. Ärligt talat jätteledsen. Knyter inte an till min lilla valp. Har visserligen bara haft honom i två veckor. Visst är han väldigt söt ibland, men det når inte ända fram till hjärtat för det är så mycket ilska och frustration i vägen. Jag inser att det är ett problem vi människor måste lösa, inte Sigge. Vi måste hitta ett sätt att vara tillsammans som fungerar. Skapa fina stunder som bygger upp en relation, positiva erfarenheter som knyter oss samman. Just nu känns allting kopplat till det djuret bara jobbigt. Vi hanterar honom, vi umgås inte. Vi försöker, men han blir bara hyper och så spårar allt ur.
Det märkliga var, att trots att vi verkligen inte tog ut något av vår frustration och besvikelse på honom, så blev han helt spak. Han kände väl av det, på något sätt. Gick försiktigt omkring, satte sig nära men varken bet eller skällde. Allt bus var som bortblåst, han tittade bara på oss med allvarlig blick. Han var så dämpad att jag nästan fick dåligt samvete, trots att det samtidigt var så otroligt skönt att kunna ta i honom utan att han vred sig som en mask eller bet mig överallt.
Imorgon kommer vännen Hundtränaren på middag, jag hoppas att hon kan stötta och hjälpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar