När jag hade tröttnat på att pendla fram och tillbaka gick jag på nyinvigningen av Chez Madame. En vän hade fixat växterna (bollar som hängde i taket och som det växte gröna spröt ur) och en väns vän hade bidragit med att ställa ut sina foton. Lokalen var fin, men proppfull med regnvåta hipsters så luftfuktigheten låg väl på en cirka 90%. Växterna tyckte säkert att det var toppen, men jag storknade lite. En snubbe ställde sig på en stol med sin elgitarr och brände av Dream Baby Dream med Bruce Springsteen. Det var fint, men jag fick lite klaustrofobi av värmen och trendigheten så vi drog snart vidare. Väl ute i spöregnet bestämde vi oss för att skita i boksläppet och istället gå och käka, det fanns för mycket att prata av sig om.
Vi hamnade på Metro, där har jag inte varit på flera år. Åt sjukt god Fish & Chips och blev överlycklig över att de hade Hobgoblin på fat. Hobgoblin är en av mina favoritsorter när det gäller ale. Inte bara för dess flirt med fantasygenren, utan också för att... ja för att inte bli alltför nördig säger jag att den är välbalanserad. Och jag gillar när ale har en ton av citrus. Så. Enough said. Det var skönt att få en kväll på Möllan med min vän, det var länge sen och han är en av de bästa människorna. Jag känner ingen som är så bra på presenter som han. De är alltid mitt i prick, personliga och genomtänka, och alltid sånt man inte visste att man ville ha. I går fick jag Wagamamas kokbok, eftersom han vet att jag är tokig i deras mat och att det är en sån bitterljuv Londonnostalgi.
Och så en liten notis om Sigge: De sista dagarna har två saker hänt, han har börjat leka själv ordentligt med sina leksaker och det har börjat gå att umgås med honom utan att han biter i all hud han kommer åt. Mycket behagligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar