Tappar kontakten

Varför är det så svårt att knyta människor till sig i vuxen ålder? Varför slutar man vara som ler och långhalm med sina vänner? Varför har vi inte längre tid med det? Vi springer förbi varandra på väg mot nästa "måste", vi strör några komplimanger och försöker bekräfta varandra i förbifarten för vi vill ju att de viktiga människorna ska veta att de är viktiga, men vi har egentligen inte tid att njuta av varandra. Vi har inte tid att göra något viktigt tillsammans. Alla kalendrar är fullbokade, alla helger redan uppbokade, och jag känner att vi gör FEL, fel fel fel. Vi har fått vuxenlivet om bakfoten, det var inte så här vi skulle göra, vi skulle inte bli isolerade öar, vi skulle bli vidsträckta landskap av rullande kullar. Vi skulle röra oss i trygga varma flockar, sova nos mot nos, tass mot tass. Springa sida vid sida, inte springa in i varandra då och då över en jävla latte. Ni rinner mellan mina fingrar och jag känner mig sorgsen över att jag inte kan stanna och fånga upp er.