Igår såg jag Lo Kauppi och Anna Vnuk på en scen. Enda sen jag såg Kauppis "Bergsprängardottern som exploderade" så har jag haft en liten pyrande crush på henne, hon tar plats på ett så förbannat skönt sätt. Hon har scennärvaro. Hon är självklar. Hennes uppträdanden gör mig nervig och glad på samma gång. Jag älskar hur hon ställer sig bredbent, drar fingrarna genom håret och bara... äger.
Anna Vnuk gjorde en dansant hyllning till kvinnan som barnaföderska, och jag är ledsen men jag tycker det är ett rätt ointressant tema. Att få sitt första barn är säkert precis så häftigt så att man vill göra en hel föreställning om det, men det betyder inte att det är intressant att titta på. Och med en uppväxt inom dansvärlden är jag en kräsen publik, jag impas inte lätt. Det var skön musik och bitvis fick de till det bra, men annars... det kändes gymnasialt. Väldigt ungt.
På väg därifrån var det storm och jag fick en sten rätt i tinningen. Det var kanske Guds bestraffning för att jag inte tycker att kvinnor är överjordiska varelser som ska dyrkas bara för att vi kan bli på smällen. Guds vägar är ju, som alla vet, outgrundliga. Jag åkte hem och åt kakor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar