"No emotion is the final one."
Det är egentligen ett rätt banalt citat. En ganska självklar grej, en ganska fånig mening. Men det citatet har följt mig i åratal. Det har blivit som en påminnelse, som jag självmant plockar fram ibland. Varje känsla passerar, varje läge är föränderligt. Det kanske känns som skit nu, men det är övergående. This too shall pass. Sen kommer jag se tillbaka på det och inte förstå varför jag inte kunde distansera mig från det, så jävla farligt var det väl inte.
Nu är ett sånt läge. Näst sista praktikdagen. Avslutande samtal med handledarmonstret, som utvecklats till en fullt mänsklig människa. Allting känns positivt, praktiken känns plötsligt kul. Handledaren är "ovanligt nöjd", och öser lovord över mig och min kursare. Och det är klart att man glir glad av att höra det. Ingenting känns dramatiskt, inget känns stort. Det bara är, i all sin vardaglighet. Och jag undrar vad det var jag egentligen låg sömnlös över. Känner mig som en drama queen, även om jag egentligen inte har skapat något drama. Silly rabbit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar