Jag har alltid varit missunnsamt avundsjuk på morgonpigga människor. Såna som vaknar självmant klockan sju en lördagmorgon och känner sig utvilade. Jag är aldrig utvilad. Jag vet inte hur det känns. När jag vaknar gör jag det nästan alltid på grund av väckarklockan och jag vill alltid sova mer. Jag kan snooza i en timme utan att någonsin vara vid medvetande. Hela min familj är morgonpigg, vilket såklart betyder att jag alltid blir pikad. Folk säger att sånt där blir bättre med åren, men än så länge har ingen förbättring skett. Jag är och förblir en trött människa, och i dag är inget undantag. Kom till jobbet tre timmar senare än beräknat, men jag tycker ändå jag förtjänar en stående ovation för att jag kommer in och jobbar en lördag. Så här sitter jag återigen, den enda människan i ett stort kontorskomplex. It's just a little bit of history repeating. Känner lite för att göra en
Weapon of Choice. Ja du vet, Fatboy Slim. Videon. Kunde jag youtuba från jobbet skulle jag lägga upp den här. Istället ska jag plugga in Ipoden, kasta mig upp från mitt skrivbord, och så ska jag och
das überschnyggen kängen ut och svassa i korridorerna.
Senare: Trots svassande, trots tedrickande och trots bra musik så börjar jag bli kall och grinig. Hade gärna kramat på M just nu, men det kan ju bli lite svårt att få till. I kväll är det fest så jag har en vinare i väskan. Kanske ska korka upp den redan nu? Om ingen ser dig dricka på jobbet, har det då verkligen hänt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar