I går var jag ute och åt middag tillsammans med Mössan, denna fina lilla människa. När jag inte har sett henne på länge så slås jag alltid av hur sjukt snygg hon är, så även denna gång. Korpsvart hår, vackert leende, mörka mjuka ögon och den där muskliga tuffa lilla kroppen. Hon är vacker, utan ansträngning.
För första gången på länge hade vi tid att riktigt prata, inte bara uppdatera varandra om våra respektive liv, utan prata på riktigt. Om allt och inget som poppade upp i våra hjärnor, men en hel del om sex. Hon ser mig som en människa man kan prata om vad som helst med för att jag är "ogenerad", men alla har så klart sina spärrar. Mina spärrar har dock inget med sexsnack att göra, jag ser det inte som ett särskilt laddat ämne. Ett ämne som dock har varit ganska laddat är vårt uppbrott. Först var det för nära inpå, sen har det aldrig varit läge. Igår var det läge, och medan vi traskade genom höstmörkret i Malmö fick jag chans att förklara mig. Förklara varför det kom så plötsligt, varför jag var så icke-kommunikativ, förklara varför jag försvann efteråt. Jag har aldrig skött ett uppbrott från en partner på ett bra sätt, och Mössan är verkligen inget undantag, och det skäms jag för. Jag tänker alltid "jag lärde mig ändå nåt av det här, och nästa gång kommer jag sköta det bättre", men än så länge har det inte hänt. Då är det tur att mina ex trots det väljer att finnas kvar, så jag två år senare kan få säga allt det jag borde ha sagt, laga allt det som inte längre är trasigt. Det är inga livsräddande ingrepp, det är plastikkirurgi, men det gör det ändå inte betydelselöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar