Generellt sett är jag inte en babblig person. I vissa situationer kan jag vara direkt tystlåten. Men jag har inga problem med att prata med folk, jag är ganska oblyg och jag har inga svårigheter att vara öppenhjärtig mot främlingar. I vissa grupper har jag insett att jag lätt uppfattas som lite dominant även när jag är tyst, och jag har kompenserat detta med att öppet erkänna mina svagheter. Jag har varit rätt nöjd med att vara sån. Men de senaste veckorna har jag befunnit mig i situationer där allt detta har varit till min nackdel, på ett rätt brutalt sätt. Jag har inte varit the main dog, jag har varit den som legat på backen med blottad strupe. Och jag har hanterat det som jag är van vid, men det har bara lett till att jag har sparkat på mig själv, blottat mig ännu mer, mått ännu sämre, framställt mig själv i dålig dager. Det har tvingat mig att inse att jag måste lära mig att göra något som känns helt främmande för mig: Jag måste anpassa mina uttalanden. Jag måste vara taktisk när jag snackar. Begränsa mig. Hålla inne med saker. Inte bli personlig. Inte börja mina svar med "Jag känner att...". Tänka igenom vad jag säger innan jag öppnar käften, för helt plötsligt måste jag kämpa för att hålla huvudet över ytan och då gäller det att hålla på stoltheten. Göra mig själv untouchable, om bara för ett tag. Ta ett stadigt tag om alla spretiga känslor som hotar att välla över, dra dem tätt intill mig och och noggrant välja vilka jag vill prata om dem med.
Vara taktisk för sin mentala hälsas skull? Suck. Men jo. Så ser det ut just nu. Det är en ovänlig och hård höst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar