I själen en bergsget

I juli ska jag och lite blandat folk åka till nordligaste Norrland för att fotvandra och grottklättra. Det kräver prylar, som jag nu jobbar på att skaffa mig. Amasonen brukar stolt spatsera omkring i sina soft shell-jackor och kalla sig "friluftsflata", men jag kan meddela att jag snart går om henne med mina Icebreakerunderställ och allt vad det är. Turligt nog fick jag nyss ett stipendium på en imponerande summa, och behöver därför inte snatta prylarna utan kan skaffa dem på det traditionella sättet. Igår provade jag ut ryggsäck, och den mest bekväma var själklart den dyraste. När jag stånkade omkring inne på Naturkompaniet med den låtsaspackade väskan på ryggen så tänkte jag att det här med att ta sig ut i naturen, det är fan inte folkligt. Den natur som enligt allemansrätten ska tillhöra oss alla, den tillhör egentligen bara de priviligerade, de som har råd och tid och energi. Och de som inte har dålig rygg, jag är ju helt sjuk i huvudet som ger mig ut på nåt sånt här när min rygg blir självmordsbenägen av några matkassar. Men vad fan. Man måste ju leva också. Och bara tanken på att återigen befinna mig mitt i det karga, oländiga, tysta och vackra... Herrejävlar vad jag är klar med klibbiga storstadssemestrar. Ge mig berg, is och glasklara fjällbäckar any day. Kalla det elitistiskt, men på senaste tiden har jag känt mig förbannat trött på civilisationen. Trängsel, avgaser, bråkiga människor, tjafs om skitsaker. Vill skala av. Sitta utanför min hydda och hålla käften. Låta skägget växa och leva på bär och fisk som jag har fångat med händerna. Och sånt kostar, tydligen.