Dagens ämne: Bebis och bröllop, yey

I går kväll fick jag hålla killarnas dotter för första gången. Och jag är såld, jag är hennes med hull och hår. Hon satt där i mitt knä med sprattlande sparkdräktsben och skrattande mun, och hon grep ett hårt tag om mitt finger och tryckte in det i sin tandlösa mun och sen hade vi saliv överallt och jag ville inte ge tillbaka henne ens när hon blev kinkig. Vi pratade bebis och föräldraskap hela kvällen och tryckte i oss jordgubbar och choklad. Till slut reste jag mig upp och sa "nä nu måste jag gå hem och göra bebis". Jag traskade hem genom ett sommarvarmt Malmö och när jag kom hem var M fortfarande vaken, men vi gjorde ingen bebis. Istället pratade vi om min bröllopsklänning och att det är helt okej att sälja den och köpa något enklare. Gud jag önskar att jag kunde säga att jag njöt av det här fixandet inför Dagen D, men om sanningen ska fram så önskar jag att jag var en sån där rich bitch som anställde en wedding planner à la Americano. Jag går inte igång på såna här saker, och det verkar inte M heller göra. Det är bara nåt som ska göras, och det är lite synd. Jag tror att vi kommer ha skitkul när vi väl är där, men det hade varit kul om vi hade haft roligt även på vägen dit.

Vem man egentligen är

Om man ska likna årets midsommarfest vid ett land, till exempel Thailand, så kan man säga att jag kanske inte är typen som åker till Thailand. Jag kanske mer är typen som åker till Kanada. Inte för att det ena är bättre än det andra, utan för att de är väldigt olika och självkännedom är en dygd. I Thailand samlas de i gigantiska grupper, leker lekar, sjunger snapsvisor in absurdum och är i snitt födda 1987. Där älskar de sånt som sittningar, med allt vad det innebär med bordsplacering och "andra bordet är ni klara" och middagar (med visserligen sjukt god mat) som Aldrig. Tar. Slut. När jag är i Thailand försöker jag att supa mig full för att jag ska börja tycka att det är kul, men något med klimatet gör att jag varken blir full eller road. Mitt pokerfejs skrattar och sjunger och drar dåliga ordvitsar, men inuti tänker jag bara på Kanada. I Kanada åker man ut med de närmaste vännerna till den där lilla stugan i skärgården. Man äter god mat och dricker gott vin och alla har gott om tid att snacka med varandra. Efter maten går man ner till bryggan och tar ett kvällsdopp fastän vattnet fortfarande är för kallt, och sedan springer man upp till stugan igen, drar igång vevgrammofonen och dansar till swing. Fördelen med Kanada är att där är det heller ingen knottinvasion, så om jag hade varit där hade jag nu inte sett ut som salami.

Min syster har varit här en vecka och förutom midsommarfirande har vi även besökt Köpenhamn och hunnit med att hänga i stugan med några kompisar. Det är fint med syskon. Som två väldigt olika sidor av samma mynt. De saker jag stör mig på hos henne är ofta sånt jag stör mig på hos mig själv, egenskaper jag vill gömma undan och glömma men som dras fram i ljuset när hon är här. Hennes sociala awkwardness är min. Hennes lathet är min. Hennes egocentrism är min. Vi delar också samma nördiga humor, hon är den jag kan diskutera böcker och filmer med och hon är den som alltid vet vad jag citerar. Det är fint att dela både historia och genpool med någon.

Jag har fem dagar semester kvar och jag ska försöka mjölka dem på så mycket det går. Hade hoppats på högtryck idag, skulle ner till havet och bada med Sigge, istället möts man av 14 grader och moln. Så medan lillfisen ligger och sover på golvet så dansar jag till The Baseballs, städar och planerar dagens sociala inomhusaktiviteter. Så var det med det.

Sommar och loppor

Jag testar något nytt. Jag har semester utan att vara bortrest. Inser att jag har velat göra det här i åratal, och med Sigge är det ännu bättre. Igår gick vi och några vänner långpromenad genom hela stan ner till havet, plockade fläder och badade. Sigge och jag simmade tillsammans för första gången, och det var så jävla kul. Jag följde traditionen och skaffade mig årets första bonnbränna, och Sigge fick smaka mjukglass för första gången. Vi har sommarlov, helt enkelt.

Igår tittade jag på en söt liten belgisk film, Un Monstre à Paris, som nog mest handlar om viljan att göra en animerad värld av den franska artisten M's musik. Och jag gillar ju M, så det passar mig bra. Den finns på engelska också, men då missar man ju M's röst. Här är ett klipp:

Tjejen med vingarna har lånat röst av Vanessa Paradis, den gamla räven, och M syns här då alltså som eehhh en förstorad utklädd loppa som kan sjunga och spela gitarr. Vi snackar alltså vardagsrealism.

Island recap

Roliga saker jag gjorde på Island, i kronologisk ordning:

1. Bodde på Islands enda ekologiska hotell.
2. Hittade enhörningen: ett par högklackade skor som var lika bekväma som lågskor. Dem hade jag sedan på mig på en bankett där Islands bidrag i Melodifestivalen uppträdde.
3. Beställde roomservice för första gången i mitt liv.
4. Red på islandshäst en heldag upp i bergen och badade i varma källor. Hamnade lätt bland topp fem på listan över de bästa saker jag gjort på resande fot.
5. Besökte Västmannaöarna och såg lunnefåglar och sälar. Bodde på ett guesthouse som var täckt av furu och bilder på Jesus, och som ägdes av en kvinna som var flerfaldig vinnare i femkamp på internationell nivå.
6. Åt hummer för första gången i mitt liv, och förstod verkligen what all the fuss is about. Vill. Äta. Hummer. Jämt.

Tillbaka i Malmö, folk har fått sina inbjudningar till bröllopet och börjar höra av sig och tacka ja. Känner mig nervös, vill att det ska bli bra och samtidigt helt och hållet vårt. Killarna har fått hem sin lilla bebis och igår fick vi inspektera (men inte hålla, de är inne i anknytningsbubblan för fullt). Hon var väldigt fin, glittrade med ögonen och flinade sitt stora tandlösa leende. Och papporna är precis så som jag tänker att alla nyblivna småbarnsföräldrar är. Dvs ängsliga och tunnelseende. När jag tänker på hur osannolikt det var att de någonsin skulle få adoptera... och nu är hon plötsligt här, och de diskuterar priset på mjölkersättning... det är så jävla fint.

Reykjavik

Gjain

Hepp!

Alltså. Man is a fickle thing. Jag tackade ja till erbjudandet om förlängning. Helt plötsligt kändes det inte som världens ände längre, jag såg mig omkring och såg kollegor jag gillar och kände lojalitet. Och jag satt öga mot öga med en ny chef som verkligen ser mig, som vill satsa på mig, som vill ge mig utrymme att utvecklas. Som tittar på mig och säger "Jag ser att du är nära gränsen och jag vill inte att du ska bli utbränd. Ge mig en chans att ge dig vad du behöver.". Så jag tackade ja. Och det kändes bra. Så kan det gå. Jag förstår det inte själv. Förra veckan stod jag framför en avgrund.

Kanske har min nya sinnesro något att göra med att jag åker till Island på lördag. Jag har fan längtat efter den där karga lilla ön sen jag åkte därifrån, och det var typ tre år sen. Det finns många fina ställen i världen, men kanske inte lika många som man skulle kunna tänka sig att bo på. Island är ett sånt ställe för mig. Jag ska mysa omkring på caféer i Reykjavik, kanske hyra in mig på en häst (kanske otippad fakta om mig: jag har haft en egen islandshäst), äta världens godaste fisk... och jag funderar på en snorkeltur i Thingvellir, en väldigt vacker nationalpark nära Reykjavik. Det enda tråkiga med Island är att allt är snordyrt. Å andra sidan är jag inte på väg mot arbetslöshet längre. Häh.

Dunderförkylning. Sigge är moraliskt stöd.

Läget

When in doubt, surfa in på den här sidan och fnissa. Fnissa då!

Annars så jomenjamennej, jag har ingen aning. Fötterna upp och huvudet ner, eller kanske tvärtom. Jag plogar vidare med min älskade lilla 30-årskris under armen. Min chef har gått på semester och är inte anträffbar. Sjukt praktiskt. Nämnde jag att jag slutar nästa vecka? Typiskt bra att ha Samtalet innan jag slutar tänker jag, men vad vet lilla jag tihi. Jag har bestämt mig för att starta den där nya bloggen, så fort jag inte drunknar i Allt Som Är. Så himla fint att ni vill följa med.

Igår kom min brudklänning. Den är jättefin, och samtidigt så skriker den så mycket bröllop att jag blir lite matt och måste ta mig för pannan och undra om det där verkligen är jag. Direkt svar: Självklart är det inte jag. Det är en benvit klänning i siden med tre lager tyll under kjolen. När har jag på mig sånt? Aldrig. Förutom då, en helg i september. Och då kommer jag vara generad men snygg. Passformen är perfekt och den är superbekväm, trots inbyggd korsett. M verkade gilla den för han fick prestationsångest och spenderade resten av kvällen åt att googla herrekipering.

Den största nyheten av alla: Mina närmaste killkompisar får sin lilla bebis! Om allt går vägen så tar de med henne hem om redan två veckor, så nu springer de runt i lyckorus och panik för att försöka hinna köpa och förbereda allt som heterosar ofta har typ nio månader på sig att fixa. Som tur är så har M inte hunnit sälja sin gamla bil än, så nu kör de runt i vår gamla skruttibangbang. De kom förbi på fika igår kväll, och när de skulle gå sa de "nu måste vi hem och montera spjälsängen". Då tittade vi alla på varandra, skakade på huvudet och garvade. Det är helt sjukt.

Råd mottages tacksamt

Om man ska vara dramatisk (varför inte) så står jag vid ett vägskäl. Eller två, snarare.

Vägskäl 1: Jag har blivit erbjuden en kortare förlängning på mitt jobb. Med chans till ytterligare förlängning, möjligen. Jag har en ny toppenchef som ser mig och vill satsa på mig, och det känns fantastiskt efter det skitår som jag har haft där. Men det är inte rätt plats för mig. Den ständiga överbelastningen har gjort att jag ligger på gränsen för vad jag orkar, jag måste därifrån. Jag har grubblat på det här dygnet runt i en vecka nu, och jag tror jag har beslutat mig. Arbetsmyran i mig har sån sjuk ångest över att jag ska tacka nej till jobb utan att ha ett nytt på gång, men ibland är det rationella beslutet inte det mest praktiska eller ekonomiska. Men om min chef inte förstår mig, inte är så mänsklig som jag tror att hon är, då kan hon ta ifrån mig både A-kassa och SGI, om hon känner sig tvungen att meddela att jag har tackat nej till en förlängning. Gör hon det så måste jag tacka ja. Jag vill absolut inte förlora min SGI. Det blir nån slags sjuk gisslansituation. Så. sjukt. nervös. inför. det. här. samtalet.

Vägskäl 2: Min blogg. Som jag har haft sedan 2007. Som jag har uppdaterat regelbundet i flera år, utan att prata om den med mina närmaste. Det funkar inte längre. Den här halvanonymiteten skaver, M måste på något sätt bli inkluderad. Antingen måste jag lägga ner bloggen fastän jag trivs med att skriva av mig här, eller så får jag starta en ny, öppen. Det är för mycket personlig historia här för jag ska vilja göra den icke-anonym. Men vad händer då med de vänner jag har hittat här? Ni som läser och kommenterar, ni vars bloggar jag i min tur läser och kommenterar? Hur får jag med mig er? Några tips?

Storken kanske kommer!

Just nu är det inte så ofta som jag känner mig upprymd inför något. Kanske för att jag är en skeptisk och blasé jävel, kanske för att livet inte riktigt klaffar just nu. Men sen igår känner jag ett riktigt pirr i magen. Mina bästa dykedudes kanske har en bebis på gång! De har väntat länge på en inhemsk adoption, och det har stått helt still. Men nu kanske. Kanske kanske kanske. Vi tar ut segern i förskott, allihop. Tänk, om kanske bara några veckor, någon månad, så kan vår familj ha utökats med en liten bebis. Jag föreställer mig S när han böjer sig över bebisen och gör pruttljud och grimaser för att få henom att skratta, och jag föreställer mig M med knodden i bärsele på magen, och jag blir alldeles varm i hela kroppen. Måtte det bli deras tur nu.