Frihet i ett litet mail

I dag vaknade jag, tittade på min mobil och ropade AWESOME!, för första gången i mitt liv. M och Sigge kom in i varsin morgonfrilla och undrade vad som stod på, och jag kunde glatt meddela att jag hade fått mail från min examinator som meddelade att min uppsats nu är godkänd! Jag är en fri kvinna, och nu är jag på jakt efter att belöna mig själv på något sätt.

Lite av belöningen kom kanske redan i helgen, då jag och M för första gången på länge inte ägnade två dagar framför varsin datorskärm, utan var LEDIGA. Vi umgicks med en massa folk, vi åt en massa mat, vi drack en massa vin, vi klippte en massa hundpäls (en ICA-kasse full), och på söndagen åkte vi ut till kusten och inspekterade ett vandrarhem. Det är återigen det här med bröllop. Jag försöker att blunda för etiketten bröllop och istället tänka på det som en stor fest. Problemet är bara att jag egentligen inte är ett stort fan av stora fester, så varför skulle jag frivilligt ordna en själv? Nåja. Nu är det så det blir, och jag kommer dra mig själv kickin' and screamin' igenom det, och när den där helgen i september väl kommer, så kommer jag ha skitkul för alla mina bästa människor kommer vara samlade. Vi har preliminärbokat ett väldigt fint vandrarhem med en väldigt fin (men lite hönsdoftande) festlokal. Min syrra kommer stå för dekorationerna, och hon har redan mumlat något om "plastdjur" och "konfetti", och om vi utgår från det så måste det ju bli bra.

Tanten och havet

Watching the ships roll in

Dagar som dessa skiftar min hjärna fokus. Nya vindlingar öppnar upp sig, inget revolutionerande, inget supersmart, men jag går stigar som känns obekanta. M är som vanligt bortrest. Jag och Sigge går långa vinterpromenader tidiga mornar och sena kvällar. Han är i slyngelåldern med allt vad det innebär, men han blir också äldre och när jag sätter mig på en bänk i parken så kommer han och sätter sig på mina fötter och blickar fundersamt ut över området. Jag tror både han och jag mår bra av att bara sitta där, och inte vara så jävla produktiva, konstruktiva, positiva. Bara få vara tysta, neutrala, lugna. Det går så in i helvete fort nu.

I focus on the pain, the only thing that's real

Jag har införskaffat årets julklapp 2009. Eller var det redan 2008? I vilket fall som helst så har jag köpt en spikmatta. Skepcism är en dygd, det har jag lärt mig av min pappa, och jag tror verkligen inte att spikmattor kan bota magont, vårtor, tvångstankar och allt vad den lovar. Men det är ett faktum att jag har för dålig blodcirkulation i min trasiga rygg pga alla spänningar, låsningar och överarbetade nerver. Och där tror jag att fakirens lilla madrass kan hjälpa.

Jag provade den för första gången igår kväll. Tände ett ljus, la spikmattan på sängen, la mig själv ovanpå, och lyssnade på Taken By Trees. Det började som stickande molande smärta, som snart gick över i en slags varm, bultande värk. Inte obehagligt, snarare sövande. När mina 10 minuter nästan var slut tyckte Sigge att det var dags för honom att hoppa upp i sängen och kolla läget. Jag viftade bort honom utan att tänka.

Note to self: Gör inga snabba rörelser när du ligger på spikmattan.

Måste jag lära mig bröllopsspråket?

Alltså det här med bröllopet. Jag fortsätter att ha så sjukt svårt att förhålla mig till det. Normalt sett kan jag oftast fejka att jag är en vettig människa genom att helt enkelt imitera andra, jag vet vilka svar och vilken reaktion som förväntas av mig. Fake it until you make it, som jag brukar säga. Men jag är aldrig tillräckligt snabb i tanken för att plocka fram rätt respons när folk blir till sig i trasorna över att jag ska gifta mig. Vad fan är det som gör folk så exalterade? De känner inte min partner, jag tror inte att de bryr sig om jag lever i otukt eller inte och de är inte bjudna på festen. Så varför piper de och får något drömmande i blicken? Jeezus, alla dessa sociala konventioner. Jag måste lära mig ett passande standardsvar.

I dag ringde jag till en kvinna för att boka en visning av deras fina lokaler där vi kanske ska hålla festen. Det lät så här:
Jag: Hej jag heter bla bla bla, och jag och min sambo ska gifta oss.
Hon: Åh! Men GUUUD vad roligt!
Jag: Eeeh ja.... det kan man ju kanske tycka.
Hon: .... *förvirrad tystnad*
Jag: *kompenserar för min sociala fadäs genom att börja skratta lite hysteriskt*

Jag blir bara så himla förvirrad av att främmande människor uttrycker sån upprymdhet över att andra främmande människor ska gifta sig! Jag menar inte att jag inte tycker att det ska bli kul att gifta sig. Men om man tänker så här: Jag ska också anordna en 30-årsfest i sommar. Det är också en stor fest, och det ska också bli kul. De två festerna ligger emotionellt på ungefär samma nivå för mig. Men det är ingen som piper av förtjusning när jag berättar att jag ska fylla 30.

Nya faser

Jag presenterade mitt exjobb inför en engagerad och exalterad publik. Jag kände mig kompetent och stor och stark, och jag hade faktiskt kul. Det hade jag inte väntat mig. Och min examinator sa så här:

"Du är förstås medveten om att din uppsats kommer bli läst av väldigt många? Och att du kommer bli citerad?"

Jag blev alldeles varm i magen och kände att jag kanske behövde kissa.

Sen dess har jag ätit medioker tapas på mysig restaurang, där en amerikansk flicka gjorde det som så många amerikanska flickor gör, det vill säga hon fyllde rummet med sin röst. Jag har även klippt mig, och ser nu kanske ut lite mer som Michelle Williams än som Hillary Swank i Boy's Don't Cry. Jag kan verkligen rekommendera det här med att klippa av sig håret. Det är en lättnad.

En annan dag fick jag hålla i en tremånadersbebis, och jag insåg att det pågår en halvt undermedveten process inom mig. Känslan av att hålla det där lilla knyttet på armen var... annorlunda än den har varit innan. Den väckte andra känslor i mig. Jag närmar mig. Min arm kändes tom när det var dags för amning och jag var tvungen att lämna ifrån mig den lilla varelsen. Stillsam förundran.

Sen gick jag på fest och drack sprit. Och kände både tillhörighet och alienation. Kanske har jag redan börjat gå in i en annan fas. Kanske romantiserar jag festandet. Kanske var det bara en sån kväll, som man tror ska fylla några av ens behov, men så gör den inte det. Kanske är det kvällens fel, kanske var behoven inte de man trodde. Fan vet. Om inte annat så var det skönt att för en gångs skull vakna i Amasonens och Fruns gästsäng och INTE vara bakis. Om det är det som den nya fasen innebär, så är det kanske inte helt tokigt.

Istället för musik förvirring

Är du tjock i huvudet om du tappar bort din matlåda så fort du kommer till jobbet?

Och sen hittar den (efter lunch) i en bokhylla?

Och den bokhyllan inte är din?

Den är inte ens i det rummet där du sitter?

Den sista timmen på jobbet ägnades åt att riva upp himmel och jord över något en kollega har gjort. Grovt grovt grovt livshotande tjänstefel. Kopplade in chefen som började ringa runt. Det blir nog en Lex Maria på det, och hela grejen gör mig illamående. Sen slogs jag mot tre kopiatorer. Brände mig på fingrarna och svärtade ner kläder. Efter det var klockan sent och all annan personal hade gått hem, och jag hade ingen att fråga om teknikutrustningen i salen där jag ska presentera mitt exjobb imorgon. Så jag gick omkring där inne och drog i några sladdar, borttappad som en papperslapp, suckade och gick hem.  Funkar det inte imorgon så får jag väl använda handdockor.

Gonna ride my bike until I get home

Snälla livet. Sätt mig på ett flyg till San Francisco nu. Don't tease, jag ser ju alla hintar du lägger ut och de får mig bara att sukta ännu mer. När jag sätter Ipoden på shuffle så dyker Mark Ronsons Record Collection upp hela tiden och ger mig flashbacks till solvarma gator, palmer och pastellhus. Jag kan till och med känna doften. När jag tittar ner på dagens ensemble ser jag detta: Stuprören från All Saints och koftan som jag hittade i en vintagebutik på Haight Street. T-shirten med höken på som jag hade på mig ungefär varje dag. Den gigantiska ringen som jag hittade när jag och Liz var på långpromenad, den dagen som blev till kväll som blev till en galen drunken natt. Coincidence? I think not. Så kom igen nu. Sätt mig på planet. Vi vet ju båda två att det är det enda rätta.

Det här med att samla vuxenpoäng.

Alla andra verkar växa upp snabbare än jag? Det händer att jag sitter ner med nån jämnårig vän, och så berättar jag generat om såna där supervuxna grejer som jag och M diskuterar ibland, och jag gör det generat och orden känns konstiga i min mun. Som att jag fortfarande är sex år, hasar omkring i mammas klackskor som är tio storlekar för stora och låtsas att jag är vuxen. För det är ju inte på riktigt, allt sånt där ligger ju fortfarande tio år framåt i tiden. Eller?

Kruxet är bara att jag oftast får samma respons. Det visar sig i princip varje gång att min vän är femton steg före mig och redan är insatt, redo och motiverad. Viskar jag bostadsrätt så diskuterar de topplån. Viskar jag bröllop så diskuterar de save the date-kort. Viskar jag barn så diskuterar de svårigheterna att hitta dagisplats. Alltid med samma avslappnade och självklara ton, de är redan där. Och jag blir alltid lika häpen. Jag försöker samla mina anletsdrag, låtsas som att jovisst, allt det här är vardagsmat för mig med, jag förstår precis vad ni menar och känner inte alls paniken komma krypande. Jag är kolugn.

Kärnan av problemet är att jag verkligen inte vet hur jag ska förhålla mig till allt det där. Jag vet inte om jag vill ha allt det där. Jag har aldrig längtat efter det. Särskilt inte det här med giftermål. Ändå är jag förlovad? Kanske tänker jag för mycket. Ofta känns det som att jag inte kan tänka så klart som jag vill. Min hjärna är en härva av lösryckta ord och meningar och jag får inte ordning på någonting. Bäst blir det oftast när jag inte tänker alls. Då händer det saker. Då raggar jag upp en snubbe. Då blir jag sambo. Då köper jag hund. Då köper jag lägenhet. Fler saker skulle kanske kunna lösas på samma sätt. Bara låta livet skölja över en och sen driva med strömmen, låta det bli som det blir och så är det inte mer med det. Men eeeeh... det ligger ju inte riktigt i min natur.

I do my own thing

Jag fick en tia på jobbet.
Jag köpte inte godis för den.
Så jag har kvar den.
Och sjunger den enda låt som passar.