Moleskine

Jag har köpt mig en Moleskine. Picasso körde med Moleskine, sägs det. Så vi är lite samma han och jag. Så snart ska jag ägna all min tid åt att skissa nakna kurviga kvinnor som blir jagade och våldtagna av bestar med uthängande tungor. En gång var jag och såg just några av de skisserna på ett konstmuseum i Skottland. Framför mig gick det en parant dam som med ett lystet uttryck lutade sig över montrarna samtidigt som hon tryckte sin lilla läderhandske över munnen, som för att bevisa för omvärlden att hon minsann inte njöt av det hon såg, utan var lite passande förskräckt. - Inte för mycket förstås, det var ju trots allt den store Picasso och även de gubbsjuka skisserna han gjorde på fyllan var Stor Konst.

Alltså, jag ska inte skissa våldtäkter. Jag har blivit väldigt fascinerad av att skissa av människor omkring mig, och jag behöver träna. Mycket. Då är det bra att ha ett lite mindre skissblock, med tåligt hölje som inte går sönder av att kastas omkring i väskan vecka efter vecka. Och som innehåller många blad, för det stör mig att att alltid behöva köpa nytt. Jag har märkt att folk blir väldigt förtjusta när jag frågar om jag får skissa av dem. En del blir sen lite besvärade när de inser hur mycket jag stirrar på dem medan jag ritar, men de flesta verkar smickrade. Oavsett vad resultatet blir. Det gör allting avsevärt mycket lättare...

Perhaps, perhaps...

Varje dag går jag till institutionen med en slags grinig och vaksam hoppfullhet om att jag ska gå därifrån framåt kvällen med en nyupptäckt fascination för mitt ämne. Jag har tappat stinget, men jag försöker hålla sinnet öppet. Det hjälper inte att vi drunknar i föreläsningar just nu, och som dessutom hålls av den typen av föreläsare som vill att stora delar av tiden ska ägnas åt öppna diskussioner. Det är svårt att engagera sig i diskussioner när man inte är säker på att man tycker att ämnet är nåt att ha. Det konstiga är att jag i teorin borde gilla det här, ämnet vi läser nu innehåller många element jag normalt går igång på. Men nu gör jag inte det. Eller rättare sagt, jag är i nåt slags vakuum, jag vet inte vad jag gillar. Jag gillar ingenting. Jag har jävligt svårt att ägna min tid åt saker som inte engagerar mig. Känner mig nedstämd, vilket gör mig tyst. Men som sagt... vaksam hoppfullhet. Det borde vända snart.

One small step for man...

I kväll övervann jag klätterväggen. Jag tog mig hela jävla vägen upp i ett svep, jag dunkade handflatan i taket, och jag blev nerhissad med ett stort flin på läpparna. Solen kom fram fastän klockan var halv tio, fåglarna sjöng till min ära, änglarna nedsteg från himlen och kysste min gyllene panna, och ungmöerna bredde ut sina kjolar för mig att gå på.

Det var en storslagen afton.

Får jag lov?

Ännu ett hormonstinnt inlägg. Det måste vara vintersolen.

Jag bara älskar när det händer. Du är inne i din egen lilla bubbla, tänker på praktiska saker, fullt sjå med att få av dig hörlurarna och mössan, och så tittar du upp och möter en blick. Det är som elektricitet, det suger tag i magen, du känner att du måste titta bort men samtidigt kan du inte låta bli att fortsätta möta den där blicken. Du ler, kanske till och med skrattar till lite, fastän du vet inte riktigt varför. Hon skrattar tillbaka. Ni börjar prata, för ni är inne i en butik och en av er står bakom disken. Och flirtandet kommer helt automatiskt, du som nästan aldrig flirtar annars. Men ni kan helt enkelt inte kommunicera på något annat sätt, ni är som två honkatter som spinnande stryker omkring varandra. Varje mening får en undermening och det är nästan så du vill gå därifrån för det ligger en sån spänning i luften, men istället drar du ut på det, för du har kul. Ni har kul. Till slut vänder du dig ändå om för att gå, med en avslutande kommentar som är cool på ett sätt som du normalt aldrig hade fått till, och ni skrattar båda två. Du går ut genom dörren utan att vare sig snubbla eller fastna i handtaget. Du sneglar in genom skyltfönstret när du går därifrån, och hon står kvar där inne och ser lika fullifan ut som du känner dig. En perfekt flirt från början till slut.

Säger nej och åker iväg

I dag är stora skolkardagen. Förmiddagen skulle ägnas åt jobb. Det gjorde den inte. Eftermiddagen skulle ägnas åt föreläsningar. Det kommer den inte att göra. I stället lyssnar jag på denna människas låtlistor och känner släktskap, och så läser jag ännu en roman av Laurel K. Hamilton. Att läsa hennes böcker är som att äta lösgodis, och det är en bra nivå att lägga livet på just nu. Blod och slamsor, varulvar, sarkastisk humor och en och annan blodsugande sexsymbol. Min hjärna suktar efter en underhållande semester, och Laurel levererar varje gång.

Sambolivet har kommit i skymundan senaste veckan. Vi ses när vi ska sova. Uppdaterar varandra lite kortfattat medan vårt tal blir allt sluddrigare av sömn. Vi hinner inte riktigt se varandra just nu, och det känns tråkigt men svårt att undvika.

I eftermiddag åker jag en snabbis till hemstaden för att fira fadern som fyller 60. Det känns som att det är lite för nära inpå, senaste gången jag träffade släkten, men det är ju inte farsans fel att han fyller år så nära jul. Det är bara att packa ner finkläderna och åka. Tyst avdelning, fönsterplats. Laptopen i knät med en bra film. Man hinner se en och en halv ungefär, sen är man framme. Eller också så läser man hela vägen. Myser vid tanken.

Och så First Aid Kit. Vackraste på länge.

Hormoner

Det finns en liten tjej på mitt gym som är så fruktansvärt söt att jag måste bita hårt i min vattenflaska varje gång jag ser henne. Hon är max 19 år. Jag är en cradle robber. Men vad gör man i mötet med rådjursögon, asymmetriska frisyrer och små spretiga händer? Hon är dessutom inte den enda, jag verkar ha blivit hormonstinn på gamla dar. Mitt gamla raggs bästis är till exempel något av det finaste jag sett på länge med sin pojkiga framtoning och stora glasögon. Hon är dessutom skarp och skitrolig, så de få gånger jag springer in i henne så undviker jag henne så mycket jag kan. Mitt förhållande till monogami är... komplicerat.

Ja och nu blir det lite Bitch. Hon blir också märkligt attraktiv, så fort hon öppnar munnen.

Gråt och tandagnisslan

I dag fick jag en kursare att gråta. Det känns som om jag ofta får folk att gråta nuförtiden, men det baserar jag nog mest på att jag hade en patient i höstas som grät oprovocerat. Den här gången var det desto mer provocerat, då jag av misstag, och på ett sjukt klumpigt sätt, berättade för henne att hon hade kuggat på tentan. Och jag är ingen tröstare. Jag kan kramas lite tafatt, fast hellre klämmer jag nog lite på överarmen, eller klappar lite på ryggen. Och så kan jag laga mat. Min inre husmor vill alltid göda folk när de är ledsna. Jag tror det bottnar i en känsla av att jag vill ge personen något, som plåster på såren. Och kanske för att jag själv är något av en comfort eater. Ibland när jag blir alltför obekväm när folk är ledsna så drar jag mycket opassande skämt. Det har hittills aldrig funkat. I dag drog jag inga skämt, utan kramade mest och klämde lite på henne. Vi stod ute på gatan i snön, och en tant gick förbi med sin lilla terrier, och min kursare grät så sminket rann. Det är något väldigt hjärtskärande när vuxna människor gråter.

Jag klarade alltså min tenta. Med råge dessutom, det hade jag verkligen inte trott. Men glädjen inför det överskuggas fullständigt av bilden av min gråtande vän som torkar bort snor med baksidan av handen och ser så fruktansvärt förtvivlad ut. Återigen undrar jag vad vi egentligen går för utbildning när en kuggad tenta utlöser så starka reaktioner. Vad det är för socialt klimat som vi skapar, var det kommer ifrån. En tredjedel av klassen kuggade tentan, och jag kan ge mig fan på att den tredjedelen av klassen gråter i dag.

Efter tentan

Jag gillar inte det antiklimax som uppstår efter en riktigt jävlig tenta. När man inte har en aning om man blir godkänd eller inte, och man helst inte vill tänka på det, men samtidigt så går man, mot sin vilja, igenom alla frågorna med kursarna. Man inser vad man skrivit rätt på, och vad man skrivit fel på. Man vill för fan inte kugga. Och man känner sig oroad, sliten, och samtidigt på nåt sätt väldigt tom. Det är väl därför tentafester uppfanns antar jag, för att man inte helt ska tappa riktning i livet. Men jag känner mig för gammal för tentafester. Att gå på tentafest är dessutom att ta ut segern i förskott, och sånt har jag slutat med. Istället går jag och en kursare och tränar. För att svettas ut lite prestationsångest. Fullständigt tom i huvudet. Eller som att alla tankar dränks av ett svagt surrande. Snälla säg att jag klarade den.

Konsten att vara arg på rätt sätt

Jag är en i grunden konflikträdd människa som har lärt sig att bråka, som har lärt sig att vara arg. Jag har lärt mig att inte hålla käften och gå därifrån och sitta i ett hörn och vara ledsen, jag har lärt mig att konfrontera. Jag har lärt mig att säga "när du gör så här så känner jag så här...". Men det är inte alltid jag kommer ihåg mina lektioner. Då blir jag stenansiktet som kan klå vem som helst i Tysta Kyrkan, som inte ger ögonkontakt och som gömmer sig bakom en bok/skärm/tidning. Som på sin höjd säger "du vet varför jag är sur", och sen tar på sig ett par hörlurar. Och fan i helvete vad det tär. Det är så fruktansvärt jobbigt att fastna där. Det ger ingenting, och jag kan aldrig släppa det. Jag måste tvinga mig ut ur det när jag hamnar där, för jag hatar att vara osams och reder man inte ut det så kan jag vara långsint som en jävla get. Helvetes jävla skit.

Okej.

Dags att ta tag i skiten, gå ut i köket och samtala. Jävla skitfan helvetes jävla kukarsle.

Auktoriteter

För övrigt undrar jag om jag har dragit på mig lite issues gällande auktoriteter. Först dissar jag mina två senaste handledare. Sen dissar jag ledarna på de två senaste träningspassen jag varit på. Jag uppfylls av den härligt självgoda känslan av att "jag hade kunnat göra det bättre", och så blir jag irriterad och muttrar under lugg (kan man det?) och skickar onda ögat. När de inte ser, så klart. Jag är ju svensk och konflikträdd.

När jag sedan i sakta mak traskar hemåt, sippandes på min vattenflaska, så slår det mig:

Det kanske inte är DEM det är fel på. Det kanske, möjligtvis, är JAG.

Sen viftar jag snabbt bort tanken. Fel på mig? Preposterous.

Senare lägger jag fram teorin för M. Han motsäger mig inte. Tycker tydligen INTE att det är preposterous. Hm. Det är därför det kommer ligga knäckebrödssmulor på hans sida av sängen i natt. Orsak och verkan.