Au revoir

Jag tar en liten paus ett tag. Jag har skrivit här kontinuerligt i mer än två år, det är dags för semester. Jag tror dessutom att jag tappade en del läsare när jag kom ut som icke-homo, och det är klart att man skriver en blogg för att bli läst, annars kan man ju lika gärna hålla sig till den klassiska dagboken i pappersform. Livet just nu handlar om mycket som inte platsar i en blogg, som till exempel min praktik. Men jag gillar att skriva av mig, och jag gillar bloggosfären, och jag gillar ni fina kommentatorer, så jag är med all säkerhet tillbaka om ett tag. Kanske om bara några dagar, kanske om några månader, inte vet jag. Ta hand om er, och glöm inte långkalsongerna.

Jag har skrivit en liten dikt...

Medan du snorklar med sköldpaddor
sitter jag och svär över Excel
Jag hällde för mycket balsamvinäger på min lunch
Mina händer behöver handkräm
Jag skäms för att ringa upp vänner
jag sen länge tappat kontakten med
Men jag tänker skylla på dig
De drar alltid upp luftkonditionering för högt här
Mina linser torkar och vill ramla ut
Och jag fryser.
Medan du dansar salsa med lokalbefolkningen
så behandlar jag min gastrit
och tar på mig jobb jag inte vill ha
Det är hål på mina strumpor och
en knapp lossnade precis i min tröja
På bussen imorse satte sig en man bredvid mig
Han luktade bensin och sa
att han ville bjuda mig på fika
"lev lite för fan"
Jag måste köpa mjölk på vägen hem
och kanske tre liter chokladglass
Jag har ont i ryggen
mina patienter lämnar återbud
Och vädret är också skit.

Webcomics and I

Med M på andra sidan jordklotet har jag insett hur mycket tid jag på senaste tiden har tillbringat gnuggandes tidigare nämnda. Han har varit borta två dagar och jag fjortissaknar honom. Jag får bita mig själv i armen för att hindra mig själv från att skriva hans namn över hela mitt kollegieblock. Jag tänker att det lugnar ner sig när jag har vant mig vid att han är väck. För att underhålla mig själv tänker jag till helgen bege mig till en liten skitstad där jag en gång tillägnade mig en totalt oanvändbar kandidatexamen. Där ska jag spana in min gamla kombos nya lägenhet och därefter fylla och muntra upp en kär gammal flata som får skavsår av en dysfunktionell tvåsamhet. Men tills dess tänker jag på dagtid ägna mig åt allt det där jag inte är upplagd för just nu eftersom jag är Grinig, och på kvällstid tänker jag dränka mig i nätserier. En ny passion. Jag rekommenderar det varmt. Till exempel:

http://www.freakangels.com

http://requiem.seraph-inn.com

http://www.girlgeniusonline.com

Om inte annat så för att de innehåller så svulstiga damer. (om man nu inte lockas av steampunk, fantasy, serier, eller underhållning i allmänhet)

Prylbögeri får bli mitt substitut

Äntligen är de här, min fina blanka vita Macbook och min fina kommuniströda Ipod Nano. Jag tvingades bombhota UPS och springa hysterisk i ösregnet över hela Lunds sjukhusområde, men det var det värt. Je suis uppdaterad, mitt liv är komplett, nu kan jag dö lycklig. Eller ja, ni förstår att jag tar i en aning i överkant, men vi kan väl kalla det ett stildrag.

På söndag åker M till Galapagos, där han ska göra allt det där som han gör, i tre veckor. Jag kan inte riktigt avgöra om jag tycker att det är jobbigt att han drar igen, eller om jag bara tycker att jag ska tycka att det är jobbigt. Jag har inga problem med att vara själv och göra min egen grej, föredrar det ofta. Jag har lite ensamvarg i mig, och så länge jag själv är upptagen så blir saknaden av flick-/pojkvännen aldrig överhängande. Men det är fan vad snabbt man vänjer sig vid att ha någon nära, rent fysiskt. Sova sked, med kinden mot hans rygg. Mötas upp efter jobb och plugg, hångla i hallen medan kläderna faller i en hög på golvet. Svara i mobilen och lyssna på hur han istället för hälsningsfras sjunger en liten egenkomponerad truddelutt till min ära. Han kan inte ta en ton. Äta en tyst frukost tillsammans, båda med tankarna långt borta, men med fötterna sammanflätade under bordet. Tre veckor är ingen tid alls, och att vi är ifrån varandra är inget nytt... men jo, jag kommer sakna.

Working girl

Jag är ju en form av medicinare, och nu har vi börjat praktik. Det ger otroligt många vuxenpoäng, har jag insett. Bara en sån sak som att jag har egna patienter, en namnskylt i borstat stål och en sekreterare som man får hunsa om man vill. Jag och Musikalartisten praktiserar tillsammans och får generande mycket beröm av vår handledare. Vi avslutar varje dag med en utmattad high five. Det är väldigt långa och intensiva dagar, och på pendeln hem sover jag praktiskt taget varje dag. Ja just det, det är jag som är den där bruden som nickar till och sakta sjunker ned med huvudet på din axel, bara för att vakna med ett ryck och lämna kvar en blöt fläck på din jacka. Don't tell me you don't love it.

Saker och tings bäst före-datum

Mina favoritmejl just nu är de som kommer från Apple. Där står det saker som att jag kommer få en ny dator och Ipod på posten imorgon. Det känns som att jag väntar på en present, trots att jag betalar den själv. Det är en mycket välkommen present. Igår la till exempel bokstaven E av på mitt tangentbord. Tryckte man på E stängdes istället musiken av. Mycket intressant. Andra pikanta personlighetsdrag: En fläkt som överröstar precis allt. Ett batteri som inte funkar ens en sekund. En USB-port som spottar ut min dongel (måste vi verkligen kalla den för det?) så fort datorn känner sig pressad. Startar man för många program blir Itunes chockrosa och hänger sig.

För övrigt så söker jag (och andra likasinnade) med ljus och lykta efter följande: Ett vuxet flatpar som hållt ihop längre än tre år (inte för att det finns ett egenvärde i det, utan för att jag önskar mig ett bevis för att lesbisk kärlek inte prompt har ett bäst före-datum), som inte analyserar sönder varandra, som ger varandra utrymme, som inte klänger sig fast varandra, som helt enkelt har ett sunt, roligt och välfungerande förhållande. Se hit! Vi behöver fler förebilder här borta. Förhållanden omkring mig faller som korthus, och visar en milt sagt avskräckande interiör.

Foton

Jag och M lekte med min kameras makrofunktion häromdagen. Kolla kolla. Jag vet, vi är ena begåvade jävlar. Det är så man blir lite yr i huvudet när man tänker på det.

Avsked

Igår satt jag och Amasonen (och Kräket) i min röriga säng och pratade om allt som är viktigt (sex). Och det slog mig, på riktigt, att jag inte ska bo med henne längre. Jag kommer inte höra henne slamra i köket i ottan, jag kommer inte ropa "Du måste vara i samma rum om du ska prata med mig, jag hör inte!" (ett mantra i vårt hushåll), vi kommer inte tvätta varandras tvätt, vi kommer inte ha de här spontana samtalen som drar ut och blir en hel kväll. Den starkaste kopplingen jag har just nu till flatan i mig kommer dessutom klippas av, jag kommer inte längre bo med mitt ex. Det känns vemodigt.

På tal om ex. Jag vet inte varför jag skaffade Facebook. Alla hade ju redan tröttnat på det vid det laget, jag hade lika gärna kunnat låta bli. Istället loggar jag in, och det första jag får se är Fransyskans nya presentationsbild. Hon ser sjuk ut. Avmagrad, tärd, likblek. Två nya piercingar. De får henne att se hålögd ut, trött och uppgiven. Piercingar har alltid sett malplacerade ut i hennes dockansikte. Har man stått någon så nära så länge så ser man direkt vad som döljer sig på insidan, och jag ser att hon mår piss. Jag önskar jag kunde titta på bilderna utan att känna något, men så kommer det aldrig bli, jag kommer alltid ha en koppling till henne. Som att försöka förtränga en lillasyster, omöjligt. Men jag kontaktar henne inte, och svarar inte på hennes försök. Svårt att avgöra om det är rätt. Amasonen säger att jag inte har något ansvar för henne, och jag håller med. Men samtidigt... när har vi inte ansvar för varandra? Om jag kan hjälpa någon annan, ska jag inte göra det då? Jag tänker på saker som medmänsklighet, empati. Det här beslutet kommer nog aldrig kännas klockrent. Jag vet inte ens om jag egentligen har tagit något beslut.

Huvudstaden och jag

När jag kommer till en större stad brukar jag alltid börja med att dra ett djupt andetag. Som om jag, utan att märka det, har haft remmar som spänner åt runt bröstkorgen, och helt plötsligt är de borta och jag kan andas ordentligt igen. Precis så. Och jag kastar mig glatt ut i trafiken och trängseln, och jag känner att jag lever. Men den här gången klev jag av flygbussen och krympte. Drog skalet tätt tätt tätt omkring mig, en skyddande barriär mot all betong. Jaget blev till en liten hård boll längst där inne, och lät autopiloten sköta allt det där med att gå, väja för andra människor, titta i skyltfönster och stanna vid rödljus. Allting kändes kallt och ogästvänligt och blött och grått. Inte förrän jag satt ner med en chokladdoppad biscotti och en kopp grönt körsbärste kunde jag slappna av igen. Fika är terapeutiskt. Jag har tillbringat ganska mycket tid i Stockholm och brukar oftast gilla läget, men på sista tiden har jag känt en förändring i mig.

Jag har alltid pratat mig varm om storstäder, älskat storstäder, levt storstäder, läst storstäder. Har alltid haft en stark känsla att jag inte kan bo i småstad, att det skulle göra mig för mjuk, för lat, för välanpassad, för tråkig, för opersonlig, för svennig. Storstäderna gav mig edge. Jag börjar inse att jag har haft jävligt fel. Storstäder ger mig ingen edge, de nöter ner mig, gör mig trött och stressad. Dödar kreativiteten, påhittigheten. Det är navet av ekorrshjulet, där snurrar det snabbast. I Frankrike säger man "boulot, metro, dodo", vilket betyder "jobb, tunnelbana, sova", alltså att det är det enda man gör, fram och tillbaka, dag ut och dag in. Gråa håglösa lilla människa i lysrörsbelysning, sitt i din lilla cubicle och gneta ihop till en veckas semester då du flyr betongen och trängseln och stressen. Bonjour tristesse.

Över huvud taget ogillar jag tunnelbanor. Det är praktiskt när man inte hittar i en stad, men det är jävligt ocharmigt. Får mig alltid att tänka på oss människor som råttor.

På söndagen var jag mer i fas med Stockholm och strosade förnöjt omkring i blåsten och regnet. Passerade Moderna och såg den nya Max Ernst-utställningen, och köpte mig ett par nya boxers med krokodiler på. Fikade på Café String och njöt av att vara själv. Försökte tänka på Cabaret som vi sett kvällen innan, men tänkte istället på den roliga bögen som vi tog en öl med efteråt. Han var 198 cm lång, det är väldigt långt. Han fick huka sig nästan överallt, och då var han ändå två centimeter för kort för att bli kallad till det där sällskapet vad det nu heter, där alla väldigt långa människor möts och konfererar. Han var från Örebro. Alla passerar Örebro någon gång i livet, det har vi sedan länge fastställt. Alla vägar kanske leder till Mecka, men först passerar de fasen Örebro.

Min kropp är inget tempel

Ibland tänker jag att jag ska lägga hela fokuset i den här bloggen på mina krämpor. Riktigt vältra mig i medicinska termer, läkarbesök, smärta och kroppsvätskor. Det skulle bli så himla vackert (och framför allt spännande och intressant!). Men sen tänker jag inte det längre. Jag vill bara delge en av många fördelar med att vara en sån som jag: Jag mår just nu illa av nästan precis allt. Jag trodde jag var gravid, men det var jag inte. Och det är ju tur för på sistone har jag insett att jag inte alls är så barnkär som jag trodde. Men i alla fall, jag mår illa av allt, men framför allt dofter. Idag gick jag in på Östgöta Nation. Där stank det piss. Urin, pink, piss. Värre en offentlig toalett i Prag. Jag fattar inte hur de kan sitta där inne på deras sunkiga expe hela dagarna utan att kräkas. Min hals hade varit helt uppfrätt och mina tänder hade varit borta sen länge. Jag hade sett ut som den där grekiske gubben på youghurtförpackningen, minus brännan. Jag säger bara det.

Skrev tenta i morse. Min hjärna kändes som en väloljad maskin i hela två timmar, en ovan känsla. Ville utbrista i sång hela tiden, men lade band på mig själv. Vilken sång? Joshua med Dolly Parton så klart.

Kräket has to go. Han ylar tydligen när han lämnas ensam, grannarna klagar. Just nu bor han hos Amasonens tjej, där det inte är lika lyhört, men sen ska han tillbaka till kärringarna i Oslo som inte kan ett piss om hur man tar hand om ett husdjur. Han kommer glömma allt vi har lärt honom och gå tillbaka till att vara den egoistiska och osäkra knähund han var. Å ena sidan känns det surt, å andra sidan känns det skönt, eftersom det är rätt tärande att ha en så dysfunktionell hund hemma. För dysfunktionell är han, om ändock fruktansvärt söt emellanåt.

Amasonen har åkt till Krakow och M drar till sin stuga. Kvällen är min, lägenheten är min, tiden är min. Gud jag är en sån jävla sucker för egentid. Jag ska ägna kvällen åt följande: Frossa i boken "Graffitti Women" som visar upp verk av graffande kvinns från hela världen, så mycket snyggt att man drunknar i sitt eget dreggel. Fixa håret. Äta chop suey med tofu och böngroddar. Dricka en Bishops Finger till. Avsluta med enorma mängder glass. Se en så fånig film som möjligt (tänk "Chicken Little"). Knöla runt i soffan och stöna av välbehag.