Bra skit

Jag kom på en grej som jag bara måste skriva om. Som kanske har framkommit så är jag ingen tv-människa. TV är inte min vän. Därmed inte sagt att jag inte spenderar mycket tid fram en skärm. Jag älskar film, och det finns fan inget roligare än när man får nys om nån lovande serie, laddar ner första säsongen, och ÄLSKAR. Det hände mig för några veckor sen, och den här serien har gått på svensk tv så om ni är tv-tittare så känner ni säkert redan till den. Fuck it, jag tänker göra reklam för den ändå.

Serien heter "United States of Tara" och är skriven av Diablo Cody, som är geniet bakom Juno. Den tredje säsongen släpps i mars. Den handlar om Tara, som spelas av den underbart begåvade Toni Collette, som efter ett trauma i unga år har utvecklat multipla personligheter. När serien börjar har hon tre alteregon: Buck (en machoman, som i Taras kropp förstås framstår som största butchflatan i stan), Alice (en hemmafru à la 50-tal) och T (en tonårsbrud). Hon lever med sin man och sina två tonårsbarn, och försöker att hålla ihop sitt liv. Det här är inte så tramsigt som det kan låta. Serien är välskriven, med en svart humor och ett surrealistiskt allvar som jag verkligen gillar. Och Taras son är det sötaste porträttet av en sökande tonårsbög som jag sett på länge.

hammer this ring into a bullet

Vi har skjutit upp det här med äktenskap på obestämd tid. Jag önskar nästan att det var sådär italienskt dramatiskt, med krossat porslin och stora upprörda gester, men så var det inte. Det var jag och M vid matbordet, vi åt rester och hade det rätt trevligt, trots att det var en sån där riktig vardagsregnig kväll mitt i veckan. Det är inte ett gemensamt beslut, men vi är helt överens.

Jag började känna mig stressad och trängd. Hade svårt att se mig själv som gift, som någons fru, som äkta maka. Det är klart att ett äktenskap blir vad man gör det till, man kan skita i precis alla konventioner som kopplas ihop med giftemål. Det är bara ett papper, det betyder bara något om man lägger en betydelse i det. Men jag är inte redo. Jag vet inte vad jag är beredd att lova än. Jag vet inte om jag har lust att lova något just nu. Men mest är det nog självbilden tror jag, jag vill inte vara någons fru just nu. Och jag älskar M för att han fattar det. Han inte bara accepterar det, han fattar. Ska jag gifta mig med någon, så är det han. Men inte än.

Telling it like it is

Fran Lebowitz, I adore you.

Speedclubbing

Jag tänker lägga ner det här med att klubba sig igenom en utekväll. Jag har lessnat, fullständigt. Klubbar är aldrig så bra som de borde. När jag kommer in på en klubb så känner jag mig oftast upprymd. Det spelas nån juste låt på dansgolvet, stället är fullt med snygga människor, och jag vill gå och köpa en öl. Men sen... När jag har dansat några låtar, kollat in folket som är där och druckit en öl eller två... jamen då är jag liksom klar. Då händer det inget mer, om man stannar då så går resten på repeat. Bara mer av samma. Musiken fortsätter dåna, och blir oftast sämre. Stället fylls på med ännu mer folk, och de känns plötsligt inte lika spännande längre. Jag börjar tröttna på att hålla i mitt kondensfuktiga ölglas. Jag blir rastlös. Eller trött. Blir hungrig. Får ont i huvudet. Är för full. Vill gå hem och sova.

Jag tänker propagera för detta: Långa förfester. Helst så långa som möjligt, förfester är kul. Helst ska man skita i att gå ut och klubba och bara stanna där man är. Men om man nu måste gå ut och klubba, så röstar jag för speedclubbing. Inte som i speeddating där man byter datingpartner hela tiden, utan som i att man klubbar väldigt koncentrerat i typ en timme, dansar av sig och rycker omkring i stroboskopljuset, häller i sig den obligatoriska ölen som man inte behöver, och sen går hem. Det var ungefär så min fredagskväll såg ut, och det var perfekt. Jag var skitnöjd. Kvällen avslutades dessutom med bearnaise. Så jävla fint.

Reading the signs of my body

Fredagsstämningen infinner sig. See u bitches on the dancefloor, rockin' the blöjbak och T-shirt på huvudet.

nya smaker

Jag åt en larv till lunch.
Varje dag ett äventyr.

Sova på soffan och säga hejdå

Människor är snälla. Jag har fått gratis boende i Helsingfors, hos en bekant. Ett steg närmare mot att klara att skriva den här uppsatsen utan att fullständigt ruinera mig. I dag sa jag till min närmaste kollega att jag nog kommer sluta snart. Vi gjorde en slags sittande segerdans för att fira mitt nya jobb (jag ropar alltid hejhejhej innan jag har kommit över ån), och sen var vi nostalgiska en stund. Jag har ju jobbat där i fem år. Helvete vad jag kommer att sakna konsultbranschen. Kommer jag någonsin få gratis frukost, årlig bonus, årlig semesterresa och årligt friskvårdsbidrag på 2000 pix igen? Skulle inte tro det. Men jag har ju gjort mitt val, fullt medveten om vad det innebar, så det vore fånigt om jag gick och blev bitter. Jag menar... mer bitter än vad jag redan är förstås.

Ett huvud av snor och grubblerier

Mitt snor är gulgrönt, jag har precis fått mens och huvudet bultar i takt med mina äggstockar. Min kropp är mitt tempel, och i dag är det templet nedskräpat av skräniga amerikanska turister som bankar på mina sköra väggar och skiter i hörnen. Jag hasar omkring i lägenheten och pendlar mellan utmattning och rastlöshet. Mitt huvud surrar av alla saker som måste fixas, alla mail som måste besvaras (forskaren i San Francisco har ÄNTLIGEN gett mig ett livstecken), alla böcker som måste läsas, alla utkast som måste skrivas. Och jag vill byta hårfärg. För sjuttielfte gången i mitt liv. Min kalufs är min palett, och min palett misshandlas på grund av min ambivalens. No emotion is the final one. Men härom veckan var det någon som trodde att jag var nån slags svartrockare, och det fick mig att känna mig som ett flåsigt Twilightfan, så nu byter jag hårfärg.

I övrigt är det mycket tankar kring konvention. De jag följer, de jag inte följer. Hur man förhåller sig till det konventionella, vad man omfamnar, vad man tar avstånd ifrån. Vad som är egen identitet och vad som är produkt och vad som bara är ren och skär lathet. Jag hade liksom aldrig trott att jag skulle vara här, men nu när jag är här så är jag inte särskilt missnöjd. Bara... fundersam. Ibland är grubblandet helt rätt.

Inget fastnar

"Nu rör det på sig", tänker jag, trots att det egentligen aldrig verkar stå stilla. Aldrig en riktig andningspaus, inte på många år nu. Lagom till att jag börjar landa i något så byts det ut, och det är egentligen varken bra eller anus. Det kanske är en livsstil?

I dag hängde jag dock i Tatuerarens studio och satte ihop ett skåp från IKEA. Det är meditativt. Man bara följer instruktionerna, och så blir det nästan alltid precis så. Och så får man jobba med händerna, ett starkt behov hos mig. Jag tycker inte om att ha dem stilla. Studion blir fin, och inte alls lika klyschig som jag först trodde. Inte så hårdrock ändå. Mina pannåer ligger nu där i en hög och väntar på att bli upphängda. De är inte heller hårdrock.

Jag verkar ha fått det där extraknäcket som det yrke jag utbildar mig till. Det ligger i en liten håla som jag inte ens hört talats om förut, och det tar 1,5 h att ta sig dit, men jag är helt övertygad om att det är värt det. Jag känner mig sådär amerikanskt tacksam för att jag får möjligheten att visa vad jag går för. Nu gäller det bara att leta upp gammal kurslitteratur och läsa in sig på den här patientgruppen, för jag har i vanlig ordning förträngt det mesta. Men först: en helg i stugan med favoritflatorna. Jag förväntar mig mycket mat, mycket vin, kanske lite högläsning ur Anaïs Nin tills Amasonen blir rosig om kinderna, och så hoppas jag att mössen inte har käkat och pissat sönder extratäcket som vi glömde ute när vi var där senast.

Hatet

Det har dykt upp en ny bekantskap. Jag hade gärna inte pratat med henne igen, någonsin. Hon är vidrig, hon är hemsk, hon ger mig mardrömmar. Jag avskyr när vuxna kvinnor beter sig som små flickor. Och spelar på det. Jag avskyr när folk kastar sig över främmande barn som om de var små gosiga teddybjörnar istället för individer.

Jag kan bortse från att någon är religiös, om det kommer tillsammans med en gnutta självdistans. Om det inte innebär att man tar sig rätten att vara självförhärligande varje sekund av dagen, om det inte innebär att man tror att medmänsklighet bara finns hos kristna, om det inte innebär att man insinuerar att ateister är värda ens medlidande, att man får ha tålamod med dem.

Ditt spralliga blonda barnsliga skenheliga lilla våp.

Och kom fan inte och diskutera "vilken typ av brudbukett jag har tänkt mig", jag ska fan inte ha nån jävla brudbukett, du kan ta dina jävla blomsterarrangemang och stoppa upp dem någonstans där de förhoppningsvis gör riktigt, riktigt ont.