I dag hängde jag dock i Tatuerarens studio och satte ihop ett skåp från IKEA. Det är meditativt. Man bara följer instruktionerna, och så blir det nästan alltid precis så. Och så får man jobba med händerna, ett starkt behov hos mig. Jag tycker inte om att ha dem stilla. Studion blir fin, och inte alls lika klyschig som jag först trodde. Inte så hårdrock ändå. Mina pannåer ligger nu där i en hög och väntar på att bli upphängda. De är inte heller hårdrock.
Jag verkar ha fått det där extraknäcket som det yrke jag utbildar mig till. Det ligger i en liten håla som jag inte ens hört talats om förut, och det tar 1,5 h att ta sig dit, men jag är helt övertygad om att det är värt det. Jag känner mig sådär amerikanskt tacksam för att jag får möjligheten att visa vad jag går för. Nu gäller det bara att leta upp gammal kurslitteratur och läsa in sig på den här patientgruppen, för jag har i vanlig ordning förträngt det mesta. Men först: en helg i stugan med favoritflatorna. Jag förväntar mig mycket mat, mycket vin, kanske lite högläsning ur Anaïs Nin tills Amasonen blir rosig om kinderna, och så hoppas jag att mössen inte har käkat och pissat sönder extratäcket som vi glömde ute när vi var där senast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar