Det är alltid föräldrarnas fel

Jag kommer nog aldrig lära mig att inte ropa hej förrän jag kommit över ån. Jag kommer alltid stå där vid strandkanten och gasta hejsan hejsan hejsan hejsan, totalt säker på att nu går allt vägen. Inte för att jag nu står inför en katastrofsituation, inte alls. Ett i-landsproblem, får man nog ändå säga. Det handlar om karriärsval, inkomst, tid och självkännedom. Men framför allt handlar det nog om den ständiga slitningen i mig mellan det rationellt praktiska och det estetiskt kreativa. Innerst inne vet jag att det ena inte prompt måste utesluta det andra, men jag måste ändå tänka fatalistiskt och höra domedagsrösten inuti mig runga det val du gör nu, det kommer sätta tonen på resten av ditt liv. Jag vill helst säga till den där rösten att hålla käften, men domedagsröster har en tendens att vara omöjliga att inte lyssna på under processens gång, för att sedan reduceras till något skrattretande melodramatiskt. Jag är helt enkelt inte säker på att jag vill göra det jag har bestämt mig för att göra, och om det över huvud taget är genomförbart. Jag gör som jag brukar göra när jag har livsångest, jag ringer min kära mor. Hon svarar som alltid:
"Gör det som du blir glad av och som betalar hyran."
Jo men det är väl fint, men varför kan ni inte för en gångs skull sätta press på dottern och säga till henne vad hon ska göra så hon kan uppfylla alla era förväntningar och bli allt det där ni alltid drömt om? Jaså ni drömde bara om lyckliga barn och barnbarn?
Det ska vara fan att växa upp i ett gröna vågenhem.
Hade jag vuxit upp i en mer strikt familj hade jag kanske varit en framstående violinist nu, och då hade jag inte behövt tänka på allt det här.

Idag handlar allt om döden.

Drömde om döden hela natten. Min barndomsvän P blev biten av en stor gulgrön orm i Amazonas och dog på två sekunder i vår kanot (Dina sista ord var för övrigt "nej nej nej, nu dör ju jag, det vill jag ju inte", kanske inte en fras som går till historien men du hade ju inte så mycket tid att tänka efter). Vaknade upp kallsvettig, stirrandes i taket. Somnade om. Då bar de in hennes pappa i garaget, på bår. Jag stod på garageinfarten och läste en psalm. Vaknade igen, hjärtat i halsgropen. Jag ber verkligen om ursäkt P, det är inte så att jag vill ha ihjäl dig och din familj. Vaknade på morgonen och försökte skratta åt mina dramatiska drömmar, men kände mig alldeles tung av sömnbrist och orolig av alla jobbiga sinnesbilder.

På mitt jobb finns en man som precis ska gå i pension. Hans söner bor i andra städer, i huset är det bara han och hans fru kvar. De har varit tillsammans sen de var strax över tjugo, ett sånt där par som man kan se ibland, som fortfarande älskar, som fortfarande sover sked i dubbelsängen, som inte har resignerat till ljummen vänskap med åtskilda sovrum utan är både bästa vänner och älskande. I flera år har han byggt på deras hus, så att allt ska vara färdig till pensionen, för då skulle de bara njuta. Hans fru gick i pension för en månad sen, han hade en vecka kvar. Han var avspänd, nöjd med att sluta jobba. Såg väl fram emot ljumma sensommarkvällar på altanen, bara han och hans fru och kanske var sitt glas rött. Småpratandes om trädgården, barnen, gamla minnen. För en vecka sen blev hon svårt sjuk, och fick hämtas med ambulans. Akut leukemi. Igår avled hon.

Man vill bara gå hem, sätta sig i köket och glo ut genom fönstret några timmar.

Hedonism

Jag har nog aldrig njutit så mycket av att vara singel som jag gör just nu, och har gjort sen det tog slut med Mössan. Det är bara jag i mitt liv, och mitt liv har varit så väldigt trevligt på sista tiden. Jag älskar att det är JAG som väljer alla aktiviteter, att det är JAG som väljer vad jag ska äta till frukost, att det är JAG som väljer när jag vill hänga med vilka människor. Jag behöver inte trösta, jag behöver inte bekräfta, jag behöver inte reda ut, jag behöver inte kompromissa, behöver inte hålla tillbaka. En helt egoistisk tillvaro, och i fullständig harmoni trots att så mycket i mitt liv hänger i luften just nu, kanske mer än någonsin. Precis ALLT måste fixas, och allt hänger på mig. Och jag känner ingen press, ingen stress, bara ett glatt lugn. En tillförsikt, skulle man kunna säga. Jag mår aldrig så bra som när jag är singel.

Jag är nyfiken på den här Hera, och viljan att träffa henne igen växer med varje mejl. Och jag tänker att nu är egentligen perfekt tillfälle att träffa någon, nu när jag inte längtar efter det, när jag faktiskt inte är särskilt sugen. För om jag träffar någon nu, och blir kär och bestämmer mig för att gå in i ett förhållande, då är det inte för att det är något jag behöver, utan något jag vill ha.

Dagen efter = tom i pallet

Dagens tillstånd: Bakis och förvirrad. Ligger i soffan och tittar på Constantine. Keanu Reeves kan vara världens sämsta skådis som har slagit igenom, men filmen är helt klart bättre än jag hade trott. Å andra sidan gillar jag nästan alltid filmer som inkluderar folk med vingar.

Jag är för bakis för snygga omskrivningar: Igår var jag väldigt full. Det inleddes med några oskyldiga drinkar, sen fick jag reda på att jag har kommit in på programmet jag stod som reserv på, och festen liksom urartade av ren eufori. Jag cyklade in i en vägg, jag slog ut vinglas och ölglas och ciderglas och alla andra typer av glas, jag dansade tango med en katt och jag tafsade på Amasonen så fort hennes dejt/flickvän/älskarinna lämnade rummet. Väldigt moget. Amasonen tafsade visserligen tillbaka. Man skulle kunna säga att jag var något av ett dregg, ett gapskrattande vinglande sjungande dregg. Jag väljer att inte analysera vad vi höll på med, av den enkla anledningen att jag är så otroligt less på drama. Både den sorten som jag själv är inblandad i, och den sorten som jag hela tiden får höra allt om. Jag skulle vilja säga "nu får det vara nog", men jag har en känsla av att det håller på att sätta igång igen, min lugna tysta period är över. Precis som den där Björklåten... and then comes another big riot...

Jag har fått mail från Hera, den fräkniga danskan. Ett roligt, intelligent, självsäkert, vänligt och inbjudande mail. Jag gillar den här tjejen, hon har integritet. Hon skickade även med en bild, där allt man ser är hennes jeansklädda ben, lite av en arm, och lite av hennes vackra röda hår. Och en basketboll. Jag gillar't.

Nu skrattar vi

Nuförtiden är jag clown. Jag är exet som kommer insvepandes och babblar och skämtar och gör konstiga ljud och är töntig och ytlig och lättar upp den spända tystnaden i lesbiska triangeldraman. Det är bara den röda näsan som saknas. Frågan är bara vem som ska underhålla clownen när hon är trött och tom?

Värme och prestationsångest

Det känns verkligen inte PK att säga det, men jag gillar inte den här värmen. Jag gör inte det. Allt klibbar, man (jag) svettas konstant, jag blir mest trött och tom i huvudet. Får man vänja sig vid det gradvis så är det på nåt sätt lättare, roligare. Halva lägenheten ligger i stekande sol större delen av dagen, det är som en bastu. Jag försöker måla men blir mest arg över svetten som rinner på ryggen. Det enda vettiga verkar vara att sitta i skuggan på uteserveringar, så jag försöker hålla mig till det.

Inne på Malmö Konsthall, där vet de hur man tempererar ett rum. Där kan man gå hur länge som helst utan att vare sig svettas eller frysa. Idag var jag där och spanade in deras utställning av William Kentridge. Gratis konst är god konst, och när gratis konst är en sån etablerad konstnär som han, då blir man glad. Jag gillar den mannen, han har humor, och han försöker inte framställa konstnären som något slags mytomspunnet väsen som stänger in sig i sin studio och så ritamålaskrapa så blir det magi. Han pekar på vankandet och kaffedrickandet och stirrandet, och jag gillar det.

Jag gillar även bokbutiken de har på inne på Konsthallen, där går jag ofta och klappar på böcker. Klappandet är viktigt, jag tar in konstböcker genom att klappa på dem. Det ger en blandning av svettig prestationsångest, framtidspessimism och nyfiken inspiration. Går därifrån och muttrar "det måste gå, kan det gå, det kommer aldrig gå, det måste gå". För jag vill ju så inihelvetesgärna, även om jag klart och tydligt ser att jag inte har mycket att komma med. Men även konstnärer utan nåt att komma med måste väl få ställa ut ibland?

Efter konsthallen mötte jag upp med Mössan, och jag var disträ och alldeles för inne i mitt eget huvud. Men vi hade ändå trevligt, och hon sa att jag var söt. Som precis varenda flata i min omkrets just nu har även hon hamnat i ett triangeldrama, det verkar vara nåt som går nu. Kanske är det den här värmen som gör alla hormonstinna, överkänsliga och kåta. Mig gör den, som sagt, mest svettig.

Camille

En av mina absoluta favoriter inom fransk musik, upptäck henne och frälsen eder.

Fransyskan

Jag vill inte bära dig. Jag har burit dig i åratal, som vän, som älskarinna, som livspartner. Bara för att du nu kallar mig din storasyster ger det dig inte rätten att fortfarande kasta din ångest över mig, att hänga på mig med hela din tyngd. Du är för tung för att bli buren, du är vuxen nu. Jag är så trött på att leverera de rätta orden när du behöver dem, du är ett egocentriskt litet barn som är van att bli uppassad på, att bli tröstad när livet är dumt, att bli förlåten när du gör något fel, att aldrig behöva reda ut din egen röra. Bara blinka med dina stora rådjursögon så kommer någon stor och stark och lyfter dig upp ur ditt eget helvete, någon du kan luta dig mot, någon som bekräftar dig närhelst du behöver det, någon som aldrig släpper taget som du och tillåter sig att vara liten och hjälplös. Någon som jag. För jag gör det, varje gång. Jag kör ner fötterna ordentligt i din sörja tills den går mig upp till armhålorna, jag tar tag om din midja och lyfter upp dig, högt över allt det som känns jobbigt. Och du ler ner mot mig, tacksam till bristningsgränsen över att jag fortfarande finns där. Och jag ler tillbaka där jag står, med armarna uppsträckta och täckt av din skit.

Charmad och snorig

Äntligen själv igen. Fransyskan är något av det käraste jag har, men det är skönt när hon åker. Då slipper jag lyssna på hennes förbannade elektro, och jag kan mödosamt börja städa upp efter henne. Ingen kan beskylla mig för att vara pedant, men Fransyskan har en tendens att lämna skit efter sig, var hon än är. Man skulle inte behöva en indian för att spåra henne, om man säger så, det är bara att följa strömmen av skräp. Jag har dessutom dragit på mig en riktig mastodontförkylning, lagom till att det faktiskt är sommar ute, så jag är extra kinkig där jag ligger, utslagen och febrig, och lyssnar på Livet som pågår där ute i solen. Det är hemskt synd om mig. Hemskt hemskt hemskt. För att pigga upp mig själv läser jag Birgitta Stenberg, min älskling. Är det någon annan där ute som gillar henne? Ingen i min bekantskapskrets verkar förstå min kärlek till denna frisläppta, skrupellösa människa. Hade jag träffat henne där på 50-talet på Capri, då hade hon charmat brallorna av mig på två sekunder.

Köpenhamn var för övrigt en hit. Danska flator är ett väldigt högljutt släkte, men jag gillar dem. Vi hamnade i ett gäng av varierande åldrar, bara det känns ovanligt, här verkar flatlivet ta slut någon gång runt 35 och sen så försvinner de. Så icke i Köpenhamn. I sällskapet fanns den ack så vackra Hera. Ja så hette hon ju inte, men jag fortsätter på hela anonymitetsgrejen. Hera var dokumentärfilmare, var 26 år, hade väldigt långt lockigt naturligt rött hår och fräknar i hela ansiktet. En liten pärla i näsan. Vi startade ett litet dansgolv på puben där vi var, och hon var fruktansvärt söt när hon stuffade runt. Fransyskan var övertygad om att hon gillade mig, men det kändes på något sätt tillräckligt att bara vara där. Jag gillar min frihet, och frihet innebär även möjligheten att INTE göra något. Men jag har hennes telefonnummer, och vi ska festa ihop igen. Vem vet. När puben stängde fortsatte vi till nästa ställe, och där blev Fransyskan flirtad med av en liten liten blyg blondin från Vitryssland, medan jag fann mig omringad av blinkande butchar. Jag blinkade tillbaka så gott jag kunde, men till slut tog huvudvärken över, vi bestämde oss för att hasa hemåt, blev kyssta på hand och travade iväg till stationen. Hera hävdar bestämt att svenskar är gladare än danskar, och om det vet jag inget om, men danska flator är helt klart mer välkomnande än svenska. Jag är charmad, och när jag ligger i sängen och häver i mig Panodil och sprutar nässpray, då tänker jag på Heras spensliga figur, där hon stod vid sin cykel och leende följde oss med blicken när vi försvann i folkhavet.

Ta ett glas till du

Denna vecka är jag lektant åt Fransyskan, allt för att få henne på andra tankar. Retail therapy funkar som smort, men så fort plånboken är tillbaka i väskan har hon en tendens att stirra ut i ingenstans, få en liten rynka mellan ögonbrynen, och påpeka något som påmint henne om tjejen i Bryssel. En doft, en kommentar, en hårfärg. Det här är tjejen som faller för flickor snabbare än du kan säga serial monogamist. Jag drar ständigt ner henne på marken igen med mat, internskämt, mer shopping och en hel del alkohol. Det är mitt jobb denna vecka. Ikväll ska jag utsätta henne för Köpenhamns flator, förhoppningsvis finns det någon söt liten popbrud där som kan pussa bort all hennes oro. Vem vet, kanske någon som vill ta en svängom med mig också?