Framtiden, Livet, Karriären. Det där i periferin.

Har hamnat som reserv nummer 6. Varför ska det vara sån konkurens om just det programmet jag vill in på? Jag önskar att det gjorde valet baserat på intervjuer, för jag skulle kunna prata i timmar om varför jag vill läsa just det här, varför jag tror jag är lämplig. Men nej, allt är siffror, opersonliga siffror som blir statistik som blir deprimerande. 573 behöriga sökande. 28 platser. Jag försöker springa av mig frustrationen, och det funkar i korta stunder, när jag flämtande ligger som en svettig och rosafläckig pöl på köksgolvet. Nu måste jag vänta till andra antagningen. Skulle gärna vilja att framtiden var här NU, så man visste hur allt skulle bli. Jag ska precis fylla 25, och mitt liv är luddigare än någonsin. Samtidigt känner jag mig lugnare inför framtiden än jag har gjort på flera år. Personlig mognad? Knappast. Snarare en utvecklad förmåga att blockera stress. Hur många av er där ute känner att ni har fått grepp om era liv? Är det viktigt att få det?

Segervrål ljuder över hustaken

Hah! Jag fyllde mig själv med lite jävlaranamma och slog shoppingdemonen till marken med ett enda karateslag! Ki-yai!

...Bildligt talat. I verkligheten gjorde jag detta: Köpte en hel hög med smycken (Viva La Diva - pråligt, kitschigt, oslagbart), en hög med kläder, och en flaska portvin till mormor. Hah, och åter hah! Jag kan själv, jag är en stor tjej nu! Hah!

Retail therapy? Skulle inte tro det.

På lördag ska jag på premiär av en opera. Min syster jobbar där och har fixat in mig backstage, och efteråt blir det premiärfesten med alla dessa fryntliga män i lockigt hår och skägg (och dansöser, jag har hört att kommer finnas dansöser). Det finns värre sätt att fylla 25 på. Jag har tänkt att mjölka dandylooken så mycket jag bara orkar, men min gördel utgör ett problem. Hur knyter man egentligen en gördel? Och så behöver jag ett smycke. Usch, jag tycker verkligen inte om att shoppa. Inte själv. Nya kläder är underbart trevligt, men att införskaffa dem? Nej tack. Ju längre jag går, desto grinigare blir jag. Och ju grinigare jag blir, desto fulare blir jag, tills jag är så ful att bara tanken på en provhytt får mig att må illa. Jag behöver min Amason, som går med mig och pekar och bestämmer och ger mig komplimanger och som, framför allt, smittar av sig med sin shoppingglädje. Vad ska hon i utomlandet att göra när jag är mitt uppe i en modekris? Hur prioriterar hon egentligen? Jag förstår ingenting.

Bli min lesbian och få en kattleksak på kuppen!

Ibland kommer det folk och ger mig saker. Idag har jag fått följande:

• två meloner
• en flaska dessertvin
• ett ciggpaket (rökte en och blev kallsvettig. har definitivt slutat)
• gratisprover av ansiktskräm från Clinique
• en flyer från nån klubb i Berlin (tyska är nog ett låtsasspråk)
• en kattleksak

Det verkar inte som om dessa gåvor kräver nån motprestation, men hur ska man kunna veta helt säkert?

För övrigt blev det ingen tjejfest. Det blev matfrossa följt av matkoma. Sen läggdags. Hade antagligen inte klarat av att stuffa med min 20kilosmage (chokladkaka är så tungt), men det hindrar mig inte från att känna besvikelsen bittra eftersmak, och planerar att inför nästa tjejfest betala främmande lesbianer utanför entrén för att få följa med dem in och leka med dem. Mina egna är, som sagt, alltför opålitliga. Jag betalar dem antagligen inte tillräckligt.

Frustration!

Jag behöver ett bastant lesbiskt possy. Inte bara några stycken här och där, för de går helt enkelt inte att räkna med när det verkligen gäller. Som ikväll, när jag vill gå på tjejfesten men alla mina flator är borta. Jag ska äta middag med the usual suspect buttboys, men sen skulle jag gärna galoppera bort till Indigo. Det enda gänget som jag vet ska dit, de är mer Mössans gäng än mitt och man ska inte inkränkta på exets sociala krets innan man är redo att sitta avslappnat i samma rum som varandra. Det är helt enkelt inte väluppfostrat. Suck och tandagnisslan och slit av hår. Vad göra?

Vissa inlägg saknar helt relevans, även för mig själv.

Det här målandet. Senaste tavlan färdig, jag stirrar på den, kroppen är tömd på känslor, och jag tänker "jag är egentligen inte särskilt bra på det här". Ändå fortsätter jag. För det som saknas i talang, det kan man ta igen i teknik. Och teknik kan man lära sig, genom envishet. Man kan ju faktiskt lära sig nästan allt, med envishet och tunnelseende.



Samtidigt som jag målar lyssnar jag på Sommarpratare. Jessika Gedin tyckte jag om. Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gör mig illa till mods. För mycket kall elakhet. För mycket bufflig testosteron. "Men det är ju ironiskt", säger ni. Visst. Men jag betackar mig för ironi som i slutändan bara är en ursäkt för att få häva ur sig människofientlig elakhet.



Fransyskan ringer. Förklarar att hon har en crush på en kompis, men att det är kört eftersom den här kompisen inte bryr sig om hur folk ser ut. "I can compete with my looks, but if it's about my personality I'm screwed!", utbrister Fransyskan. Jag har fått en bild på denna kompis, och eftersom det inte finns en chans att hon skulle hitta den här bloggen och dessutom förstå vad som står, så publicerar jag den här. Helt utan anledning. Eller nja, jag tycker nog att hon är snygg.

let them follow whispers

Blöta kläder på tork över stolsryggar, över dörrar, som en droppande regnskog.
Antony & The Johnsons ekar mellan väggarna, i övrigt tystnad.
Inga ord i kväll, bara färg, penslar, en kopp te, en filt.
Minns armar runt min midja, kyssar i min nacke, andedräkt mot min kind...
men nej, inte nu. Ikväll är min ensamhet det lyxigaste jag äger.

Skylla på tillfällig lobotomi?

Men åååååh jag behöver verkligen veta hut! Jag vill slå mig själv hårt, i ansiktet! En redig örfil skulle sitta på sin plats. Hur beter jag mig egentligen? På väg hem på cykeln efter en babblig middag i goda vänners lag, cyklar förbi en pub där hon sitter på uteserveringen. Mössan. Vi ser varandra direkt. Jag blir så överumplad, att allt jag gör är att le mot henne, säga hej, och cykla vidare. Det här är alltså första gången vi är öga mot öga med varandra sen det tog slut. Och jag, min dumma jävel, cyklar nonchalant vidare som om jag hejade på nån gammal bekant! Humpdidumpdidump, här cyklar jag i godan ro, jaså där sitter den där vadhonnuheter, ja hej hej på dig din gamla galosch, själv ska jag hem och peta naveln, tjillevippen!


Suck.


Jag är ett nöt. Ett otrevligt nöt. Men jag är medveten om det. Det måste vara något slags syndrom, som gör mig ovanligt trögtänkt i överumplande situationer. Min hjärna stänger av, och kroppen fortsätter med det som den höll på med. I det här fallet cyklar. Trampelitrampelitramp. Jesus Krajst. Jag har i alla fall vett nog att skicka ett ursäktande sms.

Nobody puts Baby in the corner.

Idag har vi en liten hund som trampar runt på kontoret. Hon går och går och går, ganska sakta, utan att stanna upp för att bli klappad på eller matad. She's a dog with a mission, men ingen vet vad det är. Hon är helt döv och verkar väldigt bekväm i det. Det är väl skönt att slippa höra människors pladder, kan man tänka. Ingen som kan kalla på henne, eller be henne göra några fåniga konster. Hon kan istället fokusera på det viktiga i livet: Att gå runt. Och runt. Och runt. Obönhörligt, som en osalig ande, eller som tiden själv. Eller bara som en liten gammal hund som har blivit lite senil. Hon är så fin att man vill stjäla henne.

I övrigt så lyssnar jag just nu enbart på renodlad rock. Rock rock rock. Jag är insnöad. Just nu är det Eagles Of Death Metal som gäller. Ni kan behålla er blipblopelektro för er själva, jag vill ha distade gitarrer och män i pilotglasögon. Tillsammans ska vi cruisa genom LA på varsin Harley, iklädda fransprydda skinnvästar och spikhjälmar. (memo to myself: måste odla skägg)

Som kontrast till det har jag på sista tiden fått chansen att se om flera av mina käraste dansfilmer från 80-talet, de där filmerna som jag kan utantill, alla danser jag har kopierat, alla repliker jag har mimat. Under hela min uppväxt var det liksom självklart, förutbestämt, att jag skulle bli en av dem. Inte filmskådisarna alltså, utan dansarna. Inga människor var mer attraktiva i mina ögon, det var den ultimata livsstilen. Jag tog alla danskurser jag kom åt. Jag såg Fame på China Teatern och grät, och kände att jag och Karl Dyall, vi var tvillingsjälar. Sen blev Kalle Jehovas vittne och jag kom i puberteten och ville mest hångla med finniga tonårspojkar. Så som det brukar bli. Men jag tycker fortfarande att avklippta strumpor, benvärmare, tights med nedrullad midja, sönderklippta t-shirtar och torghandskar är något av det snyggaste som finns, och jag faller som en fura så fort jag ser en brud som kan stuffa like a maniac on the floor.

Danskjävlar

Jag och Amasonen sitter på Oskars i Köpenhamn, dricker vin och diskuterar penetrering. Vi har åkt en halvtimme bort, över ett litet sund, tagit semester, tagit paus, distanserat oss från vardagen, "det verkliga livet". Det som händer i Malmö, det har inget med oss att göra. Det som händer i Köpenhamn vet ingen om. Vi har tittat på alla fina hus, vi har stirrat oss hungriga på alla homosar som kilar omkring överallt. Vi slår oss i slang med ett äldre par, två blonda kvinnor i mönstrade skjortor och med silverringar över hela händerna. De frågar om vi är "sammen", vi förklarar att vi är ex. "Naaaeeej, vad daejligt!", utbrister den ena och ser varmt på oss. Jag vet ärligt talat inte varför hon tycker det är så daejligt, men det känns fint på något sätt, som om hon precis har gett sin blessing. Allt känns väldigt fint, vi är rosiga om kinderna av alkoholen och känner oss riktigt kavata. Vi slår följe med dem till Vela, där vi får drinkar som är som efterrätter. Vi pratar om kvinnoläger och dansk flatkultur. Det är trångt och varmt, vi har varit igång i timmar, vi börjar känna oss mysigt sömniga där i soffan, och vi inser att vår plan om att festa till fem inte är så attraktiv längre. Vi pussar tanterna hejdå, blinkar till den snygga tjejen i dreads, och smyger ut i natten. Sitter på tåget hem. Amasonen halvsover mot min axel, vi håller varandra i handen. Folk trängs och bråkar och stökar, en man spyr stillsamt ner i en papperskorg och ungarna bredvid oss är odrägliga. "En resa i människans skit", säger jag till Amasonen när vi gått av tåget i Malmö, och ändå känner jag mig saligt nöjd, och vet att hon känner samma sak. Det här är början på en mycket bra vana.