Kärleken som växer

Det är faktiskt omöjligt att inte dra paralleller mellan att skaffa valp och att skaffa bebis. Det var inte ens jag som började, det var mina kollegor. När jag pratade om hur jobbig valptiden var så berättade de anekdoter från sina småbarnsår. Klart jämförbart, även om det såklart, samtidigt, är helt olika. Men Sigges småbarnsår är nu bakom oss, och vi överlevde. Valptiden VAR inte kul. Vi njöt i princip cirka inte alls. Sigge var en liten skit, och han sög musten ur oss. Han testade oss från dag ett. Det är lätt att glömma bort nu när han är lugn, samarbetsvillig och dessutom rumsren. Nu när han inte bits längre. Nu när han är vår lilla kompis som mest ligger bredvid i soffan och sover, eller tuggar på sitt ben. Som får hundrädda människor att vilja pussa honom mitt i plytet. En tjej på bussen häromdagen sa att han såg ut som en korsning mellan en nallebjörn och ett lejon. När han sover på rygg ser han däremot ut som en kanin. Sigvard. Lilla snöret. Väldigt ofta stannar jag upp och tittar på honom, och känner sån ömhet att jag vill gråta lite. Sån tillgivenhet att jag inte vet riktigt vart jag ska ta vägen, och vill bita honom hårt hårt hårt. Det gör jag förstås inte, utan brukar istället ge honom en rejäl massage tills han sjunker ner på golvet i en överlycklig liten hög.