I söndags, när jag fortfarande var bortrest, så var M och tittade på en lägenhet i Malmö. Han ringde direkt efteråt och var eld och lågor, sa att "den här måste du se". Den såg väldigt lovande ut på bilderna, och ligger i ett av våra favoritområden i Malmö. Vi bokade in en visning till, och den var igår kväll. Den har ingen balkong, innergården är i princip en enda stor cykelparkering och inget mer, och det finns ingen hiss. Men när jag klev in genom dörren... Man kan räkna på det hur mycket man vill, läsa prognoser och tänka rationellt, och vi har gjort hela den biten också... Men i slutändan handlar det så sjukt mycket om den känslan som man får när man kliver in i en bostad. Jag klev in, smög runt, och kände hur mitt hjärta flyttade in. Den är vacker, och den är vacker på mitt och M:s sätt. Vi passar in där. Våra grejer passar in där. Den hade så lätt, så snabbt, kunnat kännas som hemma. Jag och M tindrade med våra ögon och klämde på varandra lite i smyg, för på visningar måste man spela cool, oimponerad, sval.
Detaljerna: En 4,5:a på 98 kvm. Två badrum, tvättmaskin och diskmaskin. Huset är 50-tal, och lägenheten är varsamt renoverad. Dvs rätt detaljer finns kvar, men den är fräsch som fan och lite sådär Elle Interiör-hipp. Högt i tak, stukaturer, fiskbensparkett och annars gråvitmålade trägolv. Väggarna är vitmålade, förutom i två rum där de har splashat till med helt galna tapeter som lyckas vara supermönstrade och lugna på samma gång. Gud jag vill äga den. Jag vill bo i den. Jag vill sitta på golvet och bara ta in den.Jag förstår inte att vi har råd med den, men tack vare M:s mamma som går in med insatsen så att vi slipper topplån, så har vi det. Det är säljarens marknad och yada yada, de har svårt att få den såld, den har legat ute länge, de vill sälja så fort som möjligt för de har hittat ett hus, och de är inställda på att sänka priset. Efter helgen lägger vi ett bud. Det är helt galet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar