Återkommen från vildmarken, solbränd, finnig, skitig och myggbiten. Det börjar sakta sjunka in att jag, på sätt och vis, äger ett hus. Kanske inte tekniskt sätt, men i praktiken. När jag målar det nya staketet så är det MITT staket. När jag sent på kvällen i skenet av ett stearinljus skissar upp framtida renoveringar, då är det MINA renoveringar. Och när jag hoppar från bryggan, då är det MIN brygga jag hoppar ifrån. Och nu har jag, tillsammans med sammanlagt nio andra människor, spenderat en vecka i MIN sommarstuga. Och det är egentligen inte äganderätten det handlar om, utan mer om det faktum att jag slutar se det som att jag hälsar på i M:s liv, och börjar se det som VÅRT liv. Ja herregud det kräver sina versaler, tydligen.
Och Michael Jackson har alltså dött, min gamle hjälte. En gång i tiden tyckte jag att han var det häftigaste som fanns, han var The Shit. Ni skulle ha sett mig på Roliga Timmen, iförd hatt och handske. Sällan har en tioårig blond skitunge moonwalkat som jag. Sen gled han in i sin Peter Pan-vision och jag gled in i puberteten, och även om jag fortsatte att lyssna på hans gamla album ibland så hittade vi aldrig riktigt tillbaka till varandra. Och nu när han är död så får han aldrig chansen att återta tronen, att återigen bli den hjälte han en gång var. Jag tror visserligen inte att det hade varit möjligt, men man kunde ju ändå göda ett litet litet hopp, långt där inne, innerst inne, där en osnuten tioåring fortfarande tar sig i skrevet och mimar till Speed Demon som om det inte fanns någon morgondag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar