Hos Plupp och lämlarna

Om två veckor sätter jag mig på ett tåg norrut och går inte av förrän 23 timmar senare. Där möter jag upp med två antagligen mycket skäggiga män, en blekfis och ett muskelberg, och så beger vi oss ut i vildmarken utrustade med torkat kött och snabbkaffe. Där vi ska slåss med mygg och kasta oss huvudstupa ner i grottor. Okej kanske inte huvudstupa. Men ner i grottor ska vi, och dessa kommer antaligen ha några vertikala delar. Därför måste jag inom en väldigt snar framtid ta mig till en klättervägg och lära mig grunderna i klättring, en sport som aldrig har intresserat mig nämnvärt... men nu när det har ett så tydligt syfte så känner jag mig riktigt sugen. Allt för att jag så smidigt som möjligt ska kunna ta mig ner i (och upp ur) underjorden. Jag vet att de flesta tycker det låter som en kass semester och kanske till och med som en mardröm, men bara tanken på det får det att pirra i magen på mig och jag vet inte varför. Det har bara alltid varit så.

Min tid består mest av att fixa saker just nu, bocka av saker på listor. Men jag planerar också en ny tatuering, en ganska stor sak som ska sträcka sig upp på ena sidan, från höftbenet upp till bröstkorgen. Det är svårt det där, att hitta ett motiv som inte är tacky, som är personligt och samtidigt snyggt på kroppen. Jag gillar inte alls den klassiska tatueringsstilen med dödskallar som röker cigarr och kinesiska drakar och fjärilar och gud vet vad. Har letat igenom massvis med tatueringstidningar men allt känns som upprepningar av sidan innan. Nej tack. Men nu tror jag att jag har hittat rätt motiv, fastän första gången jag såg det var egentligen flera år sen. Det är personligt, retro, annorlunda, snyggt och helt klart musikorienterat. Det är väldigt jag, tror jag. Vem det nu kan vara. Det är återigen det här med jaget, om det är något permanent eller ständigt föränderligt. Essensen av en själv. Men det är kanske för högt krav att ställa på en enda sketen jävla tattovering. Bättre att försöka vara lite mindre pretto och bara boka en tid. Jo.