Klättring

Igår klättrade jag för första gången i mitt liv, och jag hade sjukt roligt. Jag blev fastspänd i en sele och fick öva på att hissa mig nerför ett rep med hjälp av en massa mekaniska prylar, och jag fick öva på att klättra uppför ett rep med hjälp av ett gäng knutar. Jag fick också testa att klättra uppför en klättervägg, och det var häftigt men svårt. Jag kom bara halvvägs och sen kom jag inte vidare och M fick hissa ner mig, men nästa gång, då jävlar. Jag hatar att göra mig själv besviken. Jag fick också öva på att vara den som står nere på marken och säkrar, det vill säga den som håller emot i repet när den andra klättrar, och som sedan hissar ner människan när hon/han är klar uppe i toppen. M klättrade upp och ner som en spindel och jag hade fullt sjå att hinna med. Det var spännande att se en helt ny sida av sin sambo, och sexigt att se honom göra något som han så tydligt behärskar. Men häftigast var ändå att hasa över kanten, se marken långt långt där nere, och sen släppa taget. Lita på att repanordningen gör sitt jobb. Det var hisnande, och jag gjorde det om och om igen tills jag gjorde det utan att tveka och till slut hängde avslappnat i repet och gungade fram och tillbaka. Shit jag hade inte trott att jag skulle tycka det var så roligt. Det enda jobbiga var skorna. Klätterskor ska nämligen vara så trånga att tårna är böjda, och för en ovan fot är det fan plågsamt. Jag hade föredragit att klättra barfota, men det är tydligen inte koscher. Men gud, jag vill dit igen, snart. Det hinns tyvärr inte, utan istället kommer nästa gång jag kommer i kontakt med en klätterutrustning vara inuti en kolsvart, blöt och kall grotta. Förhoppningsvis kommer jag våga hasa över kanten även då...