Tunnelseende tillsammans

Min mor har varit på besök. Hon lider av en kronisk sjukdom vilket gör tillvaron något begränsad, men vi lyckades ändå shoppa en ny garderob åt henne på Indiska och prata varandra sönder och samman. Eller ja, det var nog mest hon som pratade sönder mig. Det är som det ska vara. Lagom till att hon åkte så kom M hem från Kalix och sen dess har vi varit som plåster på varandra. Jag visste inte att jag hade saknat honom förrän han stod där i hallen, bubblandes av prat och skratt trots sin trötthet. Igår kväll delade vi tystnaden, han framför sina foton och jag framför mitt staffli, med varsin ljudbok i öronen. När vi hade pysslat med vårt eget så länge att vi hade tappat talförmågan så fixade M nattmackor till oss, och vi åt dem i tystnad, han framför datorn och jag framför mitt staffli. Sen fortsatte vi några timmar till. Det är en ynnest att få leva tillsammans med någon som kan uppslukas så totalt att man glömmer tid och rum, precis som jag själv. Med den här utställningen har målandet fått en rejäl nytändning och jag är nu mitt uppe i att byta riktning på hela mitt målande. Det är sjukt spännande, och det enda jag kan tänka på, det enda jag vill göra. Folk kommer och går i lägenheten som vanligt, så jag har fått komma på ett system där jag kan vara social och måla samtidigt. Det innehåller en del kaffe, en del kakor, och en total avsaknad av ögonkontakt.