tisdag 27 maj 2008

Sanity is the new black

Det här är ett sånt inlägg där jag vräker ur mig sånt jag behöver vräka ur mig.

I och med att jag har skaffat mobilt bredband (älskar't) och därmed är uppkopplad på msn för första gången sen september så har Fransyskan nu trätt in i mitt liv igen. Tyckte väl att livet hade varit lite väl harmoniskt på sistone. Hon hade visst tappat bort mitt telefonnummer, och kontaktade mig på msn för att få det igen. OCH JAG GAV DET. För jag är ett NÖT. Dessutom tillade hon "I can call you whenever I want", vilket i hennes öron antagligen lät som ett trevligt löfte men i mina öron lät som ett oförtäckt hot. Mitt trasiga, egocentriska, klängiga, energisugande ex. En gång i tiden var hon min absoluta bästis, vi kunde prata om precis allt, vi hade samma humor, vi gillade samma musik/litteratur/film, vi hade alltid kul vad vi än hittade på. Nu, några år efter, försöker jag tvinga fram ett enda lyckligt minne utan delade känslor. Det går inte, min ilska, frustration och bitterhet har trängt undan allt positivt. I slutet av vårt förhållande och åren efter förvandlades jag till hennes vårdgivare, en roll jag själv tog på mig. Jag var alltid tillgänglig, jag tröstade alltid, när hon ringde kom jag springande, jag satte allt på spel för att finnas till hands för henne. Vänner, jobb, you name it. Jag varken kåt på henne eller förälskad i henne, det var inget sånt som spökade. Jag var vårdgivaren som gjorde sitt jobb. Otaliga besök in och ut på psykakuten, sittandes i väntrummet som två nerviga spöken. Piller hit, diagnoser dit, knivar och alkohol, självmordsbrev, trasiga förhållanden, jobb som inte gick att sköta. Jag förstod inte varför jag var så trött, varför jag kände mig så emotionellt urlakad.

Tills hon flyttade hem till Frankrike och jag kunde andas igen. Sen lät jag vår relation rinna ut sanden, gjorde mig onåbar, hörde inte telefonen, missade hennes meddelande på qx och på msn. Kom till insikt. Blev kort i tonen. Ändå dyker hon upp ibland, förklarar för mig hur jag är "hennes närmaste familj", att det är en självklarhet att vi ska finnas i varandras liv för vi älskar ju varandra, högt och rent. Och så lastar hon av all sin skit på mig, berättar allt om sitt senaste dramatiska rop på hjälp, allt om senaste tjejen som är helt underbar men självklart lika trasig som hon. Vill helst inte höra att det går bra för mig, att jag mår bra, kan inte relatera till det, föredrar mig ledsen och trött. Mår jag bra måste hon alltid toppa, då mår hon alltid bättre, då gör hon alltid häftigare saker. Om hon ens har lyssnat på vad jag har sagt, oftast får hon väldigt bråttom någonstans när vi inte längre pratar om henne.

Men som sagt, nu var det länge sen. Kanske ett halvår.
Och så ringer hon.

Ute från sjukhuset. Ny dysfunktionell relation. Hanterar inte att jobba, fick sluta. Föräldrarna betalar allt, som vanligt. Har en ny storslagen plan för sin framtid, ska bara komma i fas först. Sen börjar allt det där nya spännande färgglada. Sen, snart. Ska bara må lite bättre först. Själv håller jag luren en bit från örat och vill trycka på den röda luren. Vill inte höra mer, vill inte köra samma konversation för tusende gången, vill inte höra samma mönster upprepas gång på gång. Ett telefonsamtal är inte distanserat nog, jag vill att hon byter planet. Hör hur hon fortfarande vältrar sig i det destruktiva, det är hennes identitet, det ger henne en härlig edge som hon älskar, det gör henne mystisk, svår och arty. Inbillar hon sig. Jag blir förbannad, vill skrika, men sån är inte vår relation. Jag fäller en sarkastisk kommentar om att mentala åkommor är passé och att det är livsglädje som gäller 2008. Hon lyssnar inte, och sen måste hon springa till tunnelbanan. Hejdå. Hon lovar att ringa snart igen.

Tror jag låter bli att svara nästa gång. Och gången efter det. Och gången efter det.

1 kommentar:

Vardagsanalys sa...

Ta bort henne från msn och byt mobilnummer.

Egocentriska energitjuvar är ett jävla pack, inte värda att slösa tid på!