Stressen

Jag har gnölat om det här förut, men emellanåt vrider den ur mig som en gammal trasa. Får mig att känna mig gråhårig och rynkig, med puckelrygg och rullator. Behöver semester, behöver känna mig oansvarig, behöver dagar som inte innehåller någonting över huvud taget, då jag bara skulle kunna sitta ute på balkongen och glo. En delkurs kvar, sen är första året avklarat. Det går snabbt ändå, och tur är väl det.

Jag och Rockbruden satt på en uteservering härom dagen och testade våra nya solglasögon och smidde planer för framtiden. Enades om att det område vi vill inrikta oss på är perfekt, konkurrensen är låg, efterfrågan är hög, och det ingår mycket resande. Och vi behöver inte ha så mycket samröre med andra inom vår yrkeskår, vilket känns som en fin bonus. Tro mig, det vill man inte ha. Överpresterande bridezillas som gillar Snösmycken och Rix FM. Man blir mörkrädd. Det värsta är att deras pluggstress har smittat av sig. I början av året lunkade vi omkring och sa saker som "amen ta det lugnt, det är bara sju och en halv poäng, big fucking deal", men nu var det länge sen vi ens tänkte något sånt. Istället lägger vi upp scheman för vår läsning och har pluggkvällar tre veckor innan tentan. När hände det här? Om jag börjar färgkoda mina anteckningar och klä mig i pastell: SKJUT MIG.

I kväll ska jag och M göra nåt så svennigt att jag blir full i skratt bara jag tänker på det. Vi ska åka ut till hans sommarstuga. Mannen har en sommarstuga. Jag minns fan inte senaste gången jag var i någons sommarstuga. Med Mössan besökte jag å andra sidan en hel del kolonnilotter, och det måste ju ändå vara värre. Men det kändes liksom lite queer, eftersom vi var flator. Att åka till Sommarstugan med Pojkvännen, det är rakt av svennigt. Som kompensation har jag med mig skissblocket och M har lovat att ställa upp på lite kroki ute i solskenet. Det är också lite queer, inbillar jag mig.