Vissa scener går inte att beskriva i ord, men jag ska försöka i alla fall: Det var skymning, jag och M satt på en klipphäll nere vid sjön. Stenen var fortfarande solvarm. Vi hade badat och var fortfarande lite fuktiga i håret. Lövskogen var mörk runt omkring, solen hade nyss gått ner och himlen gick i orange och ljusblått. Vattnet låg alldeles stilla och allt var tyst. Vi hade precis ätit och satt och drack vin och pratade lite lågmält, tittade ut över vattnet och öarna. Inga grannar, inga bilar, det kunde ha varit i vilket århundrade som helst. På avstånd hörde vi efter en stund ett svagt puttrande, och runt en ö kom sakta en liten motordriven pråm glidande, något slags hemmabygge med lanternor dinglandes från taket, ett räcke utmed sidorna. Som ett flytande litet dansgolv. Den gled sakta närmare, och vi hörde folk mumla ombord. Någon skrockade dovt. De i båten fick syn på oss och kaptenen styrde bort mot vår klipphäll. Ombord på pråmen stod en liten grupp medelålders människor i sommarkläder och med kikare på magen och tittade lugnt och nyfiket på oss. I mitten av dem stod en rund liten man med vit skepparkrans och glesnande vildvuxet hår, så vitt att det nästan lös i mörkret. Kaptenen stängde av motorn och de gled sakta fram mot oss. Vi vinkade till varandra, jag och M lyfte våra glas, men ingen sa ett ord. Jag skrattade till, och den vithårige mannen vände sig till mig:
"Hej Constantin."
"Hej M:s pappa", svarade jag.
Efter en stunds småprat satte kaptenen igång den lilla motorn igen och de gled sakta vidare genom mörkret. Långt efter de försvunnit bakom viken kunde vi höra M:s pappas dova stämma när han berättade gamla anekdoter om trakten och pekade ut fåglar för sina passagerare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar