Inför varje år brukar jag ha en rätt tydlig magkänsla av hur det året kommer att bli. I december förra året visste jag tveklöst att 2007 skulle bli året då allting vände. Jag hade gått igenom en rätt tuff tid, och var i desperat behov av medvind. Så flyttade jag ihop med Indiehobbiten och myste som man bara gör när man bor mitt på Möllan. Kärlekslivet kickade igång och resulterade i en hel del hjärtekrångel med Amasonen och Mössan, men igångkickat var det i alla fall. Och trots alla misstag så fick jag behålla Mössan som vän, något av ett mirakel. Jag fick vidareanställning på världens bästa jobb. Jag kom in på Programmet, årets största överraskning. Mina tavlor började sälja. Stressmagen tog ner mig på jorden igen, som sig bör, och jag fick lära mig att hantera den här nya tillvaron där fritid är en lyx, pengarna är surt förvärvade och vänner ett andningshål. Jag flyttade ihop med Amasonen och skapade ett hem, så där på riktigt, och lärde mig att vår vänskap kan vara intim, enkel och stark så länge vi inte hoppar i säng med varandra. I korthet så var 2007 året då jag landade, slog rötter, och det var verkligen dags.
Om jag ska lita till min magkänsla så kommer 2008 bli ett upptaget år. För första gången någonsin så vet jag precis vad jag ska göra det här året, var jag kommer vara. Jag ska jobba halvtid, plugga heltid, utnyttja mitt träningskort, ägna mig åt föreningsverksamhet, måla (har fått tre nya beställningar, wohoo!), resa, hålla igång det däringa sociala. Och kanske möjligtvis hitta en trevlig tjej som tycker att jag är toppen. Det kommer bli ett starkt år, ett roligt år, men stressmagen kommer antagligen följa med som en liten apa på min rygg, och jag kommer fortsätta mitt Novalucolberoende. Det finns värre öden.
Vid tolvslaget stod jag ute på gatan med den lilla champagneflaskan i ena handen, ett tomtebloss i andra, och syrran precis bredvid, hojtandes "Lions and tigers and bears, oh my!" om och om igen. Det var fyrverkerier överallt, folk som skålade i plastglas och små konstnärspojkar som försökte röka cigarill. Det var en bra början.
5 kommentarer:
Var kan man se dina tavlor? :) Är hästen till vänster ett av dina verk?
Det är jag på tok för anonym för att svara på, kära blomma. Och därför är heller inte bilden till vänster nån av mina skapelser. :)
Aaaah, tänkte inte på att du var anonym! :) Oj, det har jag inte tänkt på faktiskt, att jag inte har nån aaaning om vilka de flesta bloggare jag läser egentligen är. Det känns inte så väsentligt egentligen, det är ju tankarna som räknas. :)
Gott nytt år! :)
Du skriver så att jag tror att jag har läst dig någonannanstans.
Jag är svag för språk.
Lycka till med konsten.
både den visuela och verbala
Skicka en kommentar