Hud. Kall, full eller skrapad.

Ni vet den där okontrollerbara smärtan när man slår i tån på en tröskel? Man vill skrika rakt ut och dö lite grann? Jag vet inte hur det är där ni bor, men här blåser det ibland så kallt att det känns precis så i hela ansiktet. Det är så härligt att bo vid kusten.

I lördags trotsade jag och Amasonen den sibiriska vintervinden och gav oss ut i jakt på konsumtionsfrosseri. Jag återkom bland annat med en ny kamera som jag har döpt till Snatch, för att det både är talande och vulgärt. Den är mycket fiffig, den har till exempel en inställning som heter "Soft snap", som lämpar sig vid fotografering av hud. På tal om snatch då. Och på tal om hud, så var vi senare på Indigo och dansade bland andra flickors hud. För en gångs skull var jag inte tunnelseende utan såg mig faktiskt omkring, utanför mitt lilla gäng. Jag har en tendens att fastna på dansgolvet, men när dj:n spelade de värsta schlagerlåtarna passade jag på att pusta lite och se vad det egentligen var för folk som var där, och alla var så jäkla snygga och glada och dansade så kul! Just då, och kanske bara just då, kändes det väldigt fint att tillhöra detta mikrosamhälle som utgörs av Malmös flator, bin och queers.

När kvällen var slut så gick jag och Amasonen hem och kommunicerade. Om oss. Det var rakt och ärligt och vänligt och vi var helt överens om precis allting. Tack gode gud för alkohol, annars skulle vi aldrig få ur oss allt som blir osagt. Så nu är vi precis lika lite tillsammans som innan, och det är som det ska vara. Skillnaden är bara att vi nu har sagt det, rakt ut. Söndagen spenderades i en enda hög av ben och täcken i soffan, med hemmagjord pizza, taxfreegodis och Rapport till himlen. Johan Widerberg, han var fin han. Visste ni förresten att han var med i Ocean's Twelwe? Det vet jag, för IMDB är min husgud.

Om man ska övergå till något lite mer allvarligt, så har ett av mina ex återigen lagts in på sjukhus. Trasig själ, trasig kropp. Och det slår mig hur det trasiga har normaliserats i min värld, hon ringer upp och vi diskuterar det hela som om det handlade om influensa. "Jaha, men vilka piller stoppar de i dig nu då? Har du inte testat dem förut? Gött att du får kolla på TV den här gången i alla fall. Ja eller hur, Monkey Business är det enda programmet värt att se. Men hur länge blir du inne då? Obestämd tid? Ja men då får du ju vila lite, det är bra. Ta hand om dig nurå, så hörs vi igen. Hej på dig." Det är inte det att jag är likgiltig. Det är bara det att det har blivit vardag. Alla käkar piller, alla går i terapi. Det var väl inte så här det skulle bli, så här vi skulle leva?