Suktandet

Det gör mig galen. Igår låg jag i badkaret med min lilla badanka och blev intervjuad av en påhittad brittisk journalist (mitt liv är precis som i The Commitments, aj nåw), och jag pratade om mitt liv och hur bra allt går just nu, men framför allt om hur jobbigt det är att känna att man skulle kunna vara en överjävligt bra flickvän till någon, samtidigt som man är singel med knappt ett span i sikte (jag räknar inte kollegan Marcus, det går helt enkelt inte att ta min bisexuella tendenser på allvar). Jag borde göra som syrran och köpa två finkar att ödsla all min omsorg på. Problemet med finkar är att deras hjärnor är för små för att de ens ska förstå att den där handen som ibland invaderar buren och lägger in mat faktiskt tillhör en levande varelse. Människor är helt enkelt för stora, ungefär som folk i fantasyfilmer aldrig förstår att det är en jättes fot de står på förrän jätten börjar röra på sig. Alltså ger de noll ömhet tillbaka, och är därmed överflödiga som husdjur och bör istället ses som ett substitut för TV. Som en dokusåpa med mindre alkohol och mer fjädrar, men med precis lika mycket tjafs och snusk.

I alla fall. Suktandet. Den påhittade journalisten frågade hur min kontaktannons skulle se ut. Jag skrattade generat bort det och menade att så långt har det ju inte gått, men journalisten ville inte ge med sig. Man vet ju hur de är. Jag och badankan såg varandra eftertänksamt i ögonen, och sen sa vi:

And I'll dance with you in Vienna

I'll be wearing a river's disguise

The hyacinth wild on my shoulder,

My mouth on the dew of your thighs

Den påhittade journalisten såg förvirrat på mig och badankan och sa sedan att hen hade tänkt sig något lite mer påtagligt och att låtcitat förresten är hopplöst ute. Vi bytte smidigt ämne för att inte stöta oss med varandra och diskuterade sen en lång stund om håret under armhålorna växer i samma takt som det på huvudet. Vi kom inte fram till något, men det gjorde inget sa journalisten.