ElfQuest

Min syrra hängde intensivt med en kortvuxen och storbystad punkare när de både gick i högstadiet. När jag kom ut, många år senare, så haffade hon mig en gång på en klubb, drog med mig in på en toalett och tyckte jag skulle titta på medan hon slickade nån främmande brud på brösten. Jag visste inte vad som förväntades av mig, så jag sa artigt "he he" och gick ut igen.
Men i alla fall, det var inte min poäng. Poängen var att hon introducerade mig och min syrra till kultserien ElfQuest. Hon hade en nästan komplett samling, och vi slukade den, vi älskade den. Jag tror att vi dreglade en del också, alverna är trots allt lättklädda och snygga typ hela tiden. Sen har syrran försökt att under åren bygga upp en egen samling, men de är inte så lätta att hitta. Någon annan som har läst serien? Vet inte om den någonsin var så välkänd i Sverige. Härom dagen skickade hon i alla fall en länk, där de har lagt upp samtliga volymer online. How awesome is that!?

Det är sånt som händer

För det första så var ryggan felsydd. Det är viktigt att få sagt. Den måste returneras, och sånt tycker jag är jobbigt. Trots den väldigt tydliga felsyningen (felsyddningen? felsyddandet? felsnyddan?) så var den precis så snygg som den var på bild. Och levererades på två dagar. Min kärleksrelation med Sandqvist fortsätter.

För det andra så stod alla mina målargrejer i vardagsrummet när jag kom hem från jobbet. Ateljén är med andra ord tömd, och nu ska allting pressas in i ett rum som redan är överbelamrat. Jag blev dock alldeles varm om hjärtat när jag gick omkring och pillade på alla tuber, penslar och halvfärdiga pannåer. I somras kom det in duvor i ateljén en helg, och några av pannåerna har fågelskit på sig. Funderar på om jag ska låta det vara kvar? Kalla det konst? Dofter har ju blivit ett trendigt inslag, som de där plattorna på Louisiana som var indränkta i testosteronsvett? Träck är det nya svarta.

För det tredje vaknade jag i morse med en väldigt speciell liten truddelutt på hjärnan. Jag visste inte ens om att den hade lagrats där. När jag var liten komponerade jag en gång en sång till min pappa på Fars dag (yes, I'm a daddy's girl). Tydligen kommer min hjärna ihåg både melodi och text, trots att jag knappast kan ha tänkt på den sen dess. För er kulturella bildning vill jag dela med mig av detta häpnadsväckande mästerverk:

God morgon pappa
du har väl inte glömt det idag?
God morgon pappa
du har väl inte glömt det idag?
Det är Fars dag i dag
Det är Fars dag i dag
presenten kommer snaaaart
presenten kommer snaaaart

En liten sång
som du kan
sjunga på
dagen lååååååång!

Och så börjar den om från början. Runt, runt, in absurdum.
Jag förstår att jag nu har trollbundit er med min talang.

Så kan man ju inte göra

Nä. Jag tog mig i kragen, gav mig en örfil och lärde mig veta hut. Kommunicerade med min sambo. I timmar. Om precis allt. Eller nej inte ALLT, vi pratade ju till exempel inte om varför så många säger "pogram" när det heter "program", eller varför så många tittar på Idol. Vi pratade om oss, så klart. Och om vår respektiva mentala hälsa. Och väldigt mycket om kommunikation. Vi fegade inte ur, utan tog upp allt det där osagda. Vi pratade på allvar om monogami, hur vi tänker och hur vi vill ha det. Och var förvånansvärt överens (sjuk lättnad).

Nu kommer det lite smöriga. Jag har insett, att så länge jag och M har en öppen dialog, så klarar jag allt det här. Då kan jag andas och vara stor och stark.

Blörk. Nu är jag trött på att tänka på allt det här med relationer, framtid och identitet. Nu går jag och hämtar min rygga som kommit på posten.Sen ska jag gnida mig mot den i vällust. Tänker mig att det tar resten av kvällen.

Hell yes

Inuti mig sitter det en liten ledsen drama queen och vill ut. Men jag vill verkligen inte vara den tjejen, jag vill vara tuff och hårdhudad och bruden som fixar biffen. Så jag kör stiff upper lip, undviker min sambo, håller käften, trampar på gasen och kör ända in i kaklet. Det är nog en alldeles strålande strategi. Det är nog toppen. Alltihop är nog, när jag tänker efter, helt jävla fantastiskt.

Bara det bästa är gott nog

I kväll får Sigge sin korv i lyxförpackning. Cuz that's how we roll.

Here we go!

Behold, the wonders of wine

Ibland går en på fest med en massa snygga högljudda brudar. Där dricker en vin tills en blir lika högljudd, en äter en massa god mat, och sen går en på lokal. Där möts en av en helt annan typ av brudar, som Frun sa:
- Landskrona and Eslöv is coming to town.
En dansar och dricker de där ölen en aldrig behöver och borde låta bli, en sitter länge på dass och läser allt konstigt som folk skriver på toaväggar, en röker de där ciggen som bara kommer öka på baksmällan dagen efter men som smakar så bra. En blir alldeles överumplad och full i skratt av en mycket målmedveten, charmig och rolig raggning, och växer med cirka 40 cm. Det är något magiskt med välriktade komplimanger från främlingar. En vaknar upp morgonen därpå med två katter och en hund i sängen, solen lyser rakt in i ens skrynkliga nylle, och en vill dö lite grann. En hasar bort till köket, äter frukost med Amasonen och Frun, och känner att det var så jävla värt.

Dubbelgångare väcker minnen

Vi trodde, som man gör, att vi alltid skulle finnas i varandras liv. Även när det hade tagit slut. Om inte som älskare, så som vänner, jag skulle vara din "grand soeur". Avsexualiserade, men under huden. Närmaste nära, för något annat gick inte med dig. Jag satte dig i halsen, fick klaustrofobi. Sen flyttade du från Sverige, och det räckte med en nekan från min sida så försvann du. Jag var så lättad, vågade inte tro att det kunde vara så enkelt. Jag väntade på att du skulle dyka upp igen, tränga dig på, kräva allt igen. Det gjorde du aldrig. I dag har vi sporadisk kontakt. När vi väl pratar håller jag dig på armlängds avstånd, för du är som alltid distanslös. Vi hörs väldigt sällan, och jag tror inte att du tänker mer på mig än jag tänker på dig. Men just nu ser jag dig överallt. Långhåriga blonda pygméer med grabbig gång och glasögon. De är aldrig du förstås, men de får mig att tänka tillbaka, och jag minns faktiskt de bra perioderna också.

The Sketchbook Project

Jag har behövt komma igång med skapandet igen. Stressen över Allt Som Är har skjutit det helt åt sidan, mina prylar står och samlar damm i ateljén. Ateljén som för övrigt är uppsagd, så jag måste dit snart och tömma den.Lite sorg i det, men samtidigt lite likgiltighet. Vad man än väljer att kalla det så var det ju bara ett rum, trots allt. Även om jag kommer sakna de sena nätterna när jag tassade i strumplästen genom den mörka tysta korridoren för att tvätta mina penslar.

Men. Men! För att komma igång igen så har jag anmält mig till The Sketchbook Project, som jag hittade tack vare Karin Granstrand! Det här är såna grejer jag går igång på. Som fan. Sen spelar det mindre roll om det jag lyckas krysta fram kommer vara av värde. Antagligen inte. Men jag har deltagit.

Tiden går

Sigge håller på att bli unghund. Börjar bli stor och tung. Han är just nu ett under av följsamhet och gos. Anpassar sig till alla nya situationer som om han inte hade gjort annat. Fin mot andra hundar, charmar alla människor han möter. Och jag känner att NU, när han lagom håller på att lämna valpstadiet, så förstår jag vad folk säger när de säger "njut av valptiden, den är så kort". När vi går tillsammans från hunddagiset och han går lugnt vid min sida och kisar i motvinden, då är han så fin att jag nästan blir tårögd.