Spandex är kanske inte livsbejakande

Varje gång en instruktör inleder ett pass med att hojta "Jag är så himla imponerad över att ni har tagit er hit idag, fastän det är så fint väder ute!", så känner jag mig som en fullständig idiot. Jag tittar på mig själv i den stora spegeln, i mina fåniga träningskläder och mina fåniga skor, och det enda jag kan tänka är:

"Jag. Är. Dum. I. Huvudet."

Ständigt dessa felprioriteringar. Ständigt.

Vårt blivande tillskott.

I dag spenderade jag och M stora delar av dagen i en liten, skitig, gammal och högljudd bil. Vår egen, med andra ord. Vi satt i bilen tills vi hade major träsmak i arslet, då var vi framme. Hos uppfödaren. Jag hade fått lite märkliga vibbar från dem innan, de verkade virriga och lite oproffsiga. Men när vi i dörren blev mötta av tre helt lugna och nyfikna tikar, då kändes det direkt helt rätt. Uppfödarna visade sig vara både rutinerade och trevliga. I ett stort rum (öppen planlösning) vistades åtta människor, tre tikar och säkert tio valpar, och det var alldeles lugnt och stilla. Ett mycket gott tecken. Valparna var alldeles små och runda, med mjuk päls och blå ögon, och de hade precis börjat få några små antydningar till tänder.

Vi hade två hanar att välja emellan, och fick var sin i knät. Så satt vi där, och jag var så stolt över oss för vi skötte oss exemplariskt. Vi gjorde precis som man ska, vi attackerade dem inte med gos utan lät dem bekanta sig med oss i lugn och ro och så observerade vi deras beteende. Sen bytte vi valp med varandra. Den ena var framfusig, tuggade mycket på allt som kom i närheten och när vi släppte ner den på golvet så fumlade den snabbt iväg mot matskålen och skulle sno mat. Den andra var lugnare, tuggade lite grann men gick mer på upptäcktsfärd. Vi hade gjort vår läxa och visste att vi ville ha en valp med "mellanenergi", så vi bestämde oss ganska snart för upptäckaren. Uppfödaren sa att de var ganska lika i temperamentet, men vi hade ju inget annat än just den stunden att gå på, så då blev det så.

Vi blev bjudna på fika och pratade business, och så snart jag hade plockat upp den lilla parveln så somnade han i mitt knä. Hans mamma låg på golvet en bit bort och sov fridfullt med mjölkstinna tuttar. Om vi hade varit nervösa innan så försvann all oro och tvekan när vi satt där med honom. Det kändes så enkelt, och han var så fantastisk fin, och det här kommer bli så bra. Om en månad får vi hämta honom. Vi har inte riktigt bestämt oss än, men arbetsnamnet är Sigge. Det är väl ett bra namn?

Älskade Janis

Ända sen jag var liten och pappa spelade Jefferson Airplane för mig så har jag närt en stor och suktande kärlek till 60-talsrock. Det är skramligt, det är rörigt, det är dansant, det är melodiöst och ösigt som fan. När jag tänker på att jag aldrig fick vara med om Woodstock så får jag nästan magont. Jag känner mig mer hemma i den musiken än något annat.

Störst av dem alla var Janis Joplin. Av alla döda artister så är hon utan tvekan högst på min lista av musiker jag hade velat se en konsert med. Åh Janis, varför gick du och knarkade ihjäl dig? Om du hade levat hade jag kunnat vara din flåsande groupie och du hade fått utnyttja mig hur mycket du ville, när som helst. Jag menar, kolla på det här klippet bara. Så här bra var hon på Woodstock, och det ska ha varit en av hennes sämre konserter eftersom hon hade skjutit heroin och supit i flera timmar innan hon gick på scen.

Sadness is a blessing

Håret, livet

En av mina dykedudes brukar klippa mig. Han är utbildad frisör, så det är inte helt random, även om han aldrig har jobbat som det i Sverige. I går var det dags igen, jag bjöd på käk, hans man lät mig pilla (läs: slicka) på hans iPad, och han lät sina saxar vina över mitt slitna sönderfärgade hår. Jag brukar alltid vara nöjd med hans klippningar, men den här gången har han gjort något väldigt märkligt. Han har liksom klippt av stora sjok mitt på. Lyft överhåret, klippt av det på hälften, och släppt. Resten av håret är jämnlångt. Även om jag tycker det är jobbigt att gå till frisören så är jag inte särskilt petig med mitt hår, men det här ser bara knäppt ut. Hårsnodden är min vän.

Och annars? Jag jobbar för mycket. Jag har kul för lite. Jag har börjat få problem med knäna när jag tränar. Jag flagar på näsan och bröstkorgen. Jag har varit på cellprovtagning hos gynekologen och känt ett metallobjekt stöta emot något som inget metallobjekt någonsin borde stöta emot. Men i helgen ska jag få klämma på min framtida valp. Så fantastiskt fint.

Vad jag känner för henne

En helg i solen vid vattnet med några av Malmös finest flator, och jag är nöjd, utpumpad och flamberad. Inte bränd, flamberad. Du har aldrig sett en snyggare bonnbränna än den jag visar upp just nu. Ingen solskyddskräm, hur tänkte jag där? Jag är ju ändå blek som en binnikemask.
Men SÅ värt.

Jag fick spendera mer tid med Amasonen än jag gjort på länge, och i sällskap med andra inser jag hur sammanväxta vi har blivit. Hur mycket jag älskar henne. Mitt ex, min knäppgök, min familj. Hur vi förstår varandra, på ett instinktivt plan där ett ögonkast räcker. Kanske inte så märkligt egentligen, med tanke på allt vi har gått igenom tillsammans, alla roller vi har spelat i varandras liv. Jag har i Amasonens liv varit: bekant, ragg, flickvän, ex, flickvän igen, bitch, distanserat ex, bekant, vän, partypolare, the other woman, suktande uppvaktare, date, älskarinna, vän igen, kombo, odefinierad, bästis, familj. I den ordningen. En gång i tiden tyckte jag hon var en av de störigaste människorna jag hade träffat, och hon tryckte på alla mina knappar. Nu är hon en av de viktigaste människorna i mitt liv, hon är som sagt... familj. Jag har några få såna, några naggande goda, men jag trodde nog aldrig att hon skulle bli en av dem.

Vem tar hand om mina drifter?

M är i Rovaniemi (a. k. a. Ingenmansland, eller som det heter på finska: Rautakanki) och det är ingen här som lagar mat till mig. Vad är det för vits med att bjuda hem folk om de inte lagar mat till en, utan bara vill dricka teeee och praaataaa? Pfff. Kaka vill de ha också. Freeloaders. Själv sitter en här och suktar efter smörslungad sparris, haloumi och rostade pinjenötter. Sitter i soffan och gapar som en fet och övervuxen gökunge, men ingen matar mig. Woe is me.

På tal om det här med klicker förresten. Det handlar ju om betingning. Jag insåg för ett tag sen att jag är som en av Pavlovs hundar när det gäller det här klippet. Från att jag såg scenen för första gången någon gång i tioårsåldern så har det varit stenhårt inpräntat i min flåsiga reptilhjärna: SEX. Det räcker med att jag hör introt till låten så börjar jag salivera.

Lika samma

Är det dumt att träna hundpsykologi på sina patienter? Har redan testat det här med att manipulera energin och det gick ju bra. Funderar nu på att introducera klicker.

Skynda lagom

Vissa dagar överväldigas jag av känslan av att allting, precis allting, i mitt liv handlar om prestation. Att jag måste prestera, all vaken tid på dygnet. Jag tror jag har fått en släng av duktig-flicka-syndromet, jag har glömt bort hur man slappnar av. Det känns som att jag är upptagen morgon till kväll, och ändå har jag alltid dåligt samvete över sånt jag inte har gjort. Och det är ju lögn alltihop, jag ÄR inte upptagen dygnet runt, jag HAR fritid, jag GÖR tillräckligt. Jag är som en undernärd anorektiker som ser ett fettberg i spegeln och som ångestfyllt undrar varför hen inte kan gå ner i vikt. Jag måste sluta. Jag måste hitta en balans där jag kan få gjort allt det som dessvärre måste bli gjort, utan att dra på mig magkatarr för sjuttielfte gången. Memo to myself: Skriv aldrig i en jobbansökan att jag är stresstålig och tycker om att hålla många bollar i luften.

Dagens lugnande ljudminne: Cykeldäck mot torr grusväg.

Enkelspårig

Vi går in på uppfödarens blogg flera gånger varje dag för att se om hon har lagt upp några nya bilder, men icke. Dör av nyfikenhet. Vill gärna att det ska bli juli nu, samtidigt som vi nog kan vänta lite till så vi hinner få allt i ordning. En av mina dykedudes tyckte att jag överdrev med min vilja att förbereda och kanske framför allt läsa in mig, jag har ju trots allt haft hund förut och "en valp är väl inte brain science, det är väl bara att lita till sin instinkt", men jag köper inte det. En valp är inte detsamma som en vuxen hund, och jag förstår inte varför uppfostran av hundar skulle vara instinktivt för oss? Skulle jag köpa en strutsunge så skulle väl ingen ifrågasätta att jag läste in mig innan, så varför skulle valpar vara annorlunda? För att de är vanligare?

Just nu sträckläser jag "How To Raise the Perfect Dog" av Cesar Millan. Jag skiter i hypen, jag tycker Cesars tänk är så enkelt och logiskt och naturligt, vilket jag älskar, och boken är precis allt det. Den är dessutom kul läsning, och det går snabbt att ta sig igenom den. Hundpsykologi är så jävla intressant! Rekommenderar den starkt till alla som funderar på att köpa valp.