Home styling

Skammen

Jag vill tro att jag inte håller på med sånt som skam. Det är i de flesta fall ett väldigt destruktivt fenomen, och det skapar mycket skit. Men jag har en egenskap som jag faktiskt skäms över. Eller rättare sagt, jag skäms över min avsaknad av denna egenskap. Jag suger på att trösta. Jag är ingen tröstare.

Det är väldigt få människor som jag är spontant fysisk med, inte för att jag har problem med fysisk närhet, utan för att... ja hur säger man, det faller mig inte in? Vidrör jag dig medan vi snackar så är det alltid en medveten handling. Jag önskar jag var en sån som tog mina vänner i min famn och vaggade dem tills gråten hade stillnat. Men jag är mer typen som sitter bredvid och klappar dem tafatt på armen. Fy fan.

Jag vet heller aldrig vad jag ska säga. Mitt huvud blir tomt när jag möter kris, vare sig det är min egen eller någon annans. Jag vill inte säga något som låter slitet eller corny, så jag säger ingenting. Frågar om ofarliga praktiska detaljer. Försöker alldeles för snabbt hitta en silver lining, istället för att våga gå på djupet av det hela. Usch.

Med mig försöker vännen hålla uppe fasaden. Vara stor och stark, hålla känslorna under kontroll. När en tredje vän kommer så faller allt samman, vännen gråter och blir omsluten i den där stora och varma famnen som den behövde. Och jag har oftast inte ens fattat att det var så allvarligt förrän då. Står bredvid och skäms.

Jag har än så länge bara hittat en strategi att hantera min fullständiga oförmåga att trösta. Jag matar. Jag fokuserar på att se till att alla blir mätta. Det ger mig något att göra, jag känner att jag hjälper till på något sätt, men det värsta av allt... jag slipper sitta ansikte mot ansikte med min vän i kris. Det är inte det att jag inte känner empati. Jag lider med min vän, jag vill göra allt jag kan för att allt ska bli bra igen. Men jag blir så jävla tafatt. Stel.

Som sagt, skammen. Ta bort mig en stund.

Nu jävlar

HA! Revansch!

Stram tofs, nördglasögon, skinnpaj, slitna baggyjeans och skumma sneakers var tydligen allt som krävdes.

Jag har dykt upp på Lundaflatornas gaydar igen. I'm back!

Att det ska vara så svårt att bli stämplad.

Som en hårig vetekudde

När kroppen är trött och huvudet känns urblåst, när jag har majskolv mellan tänderna och värk i ena örat, när min mamma har åkt hem och jag inte har vett att sakna min partner, när jag känner oro i själen och behöver tvätta håret... då är jag i alla fall varm om fötterna. För på dem ligger en lurvig valp och sover. Nästan jämt.

Förutom när jag går omkring. Då vill han av någon anledning inte ligga kvar. Ingrate.

Medan Sigge sover på mina fötter ser jag Your Highness. Den känns lite som en 10-talets version av Bleka dödens minut, och det kan ju inte vara helt fel. När jag har sett klart på den så går vi ut och kissar i kors utanför grannens vardagsrumsfönster som sitter suspekt lågt. Sen går vi in, kryper ner i sängen och läser Warm Bodies av Isaac Marion. Sigge stakar sig lite när han ska läsa högt, men jag låtsas som att jag inte märker det.

Att ha henne här

Det är nåt visst med mammor. Vissa har en skitknepig och ofta krävande relation med sina mammor, men sen så har några av oss tur och har mammor som man kan sitta uppe halva natten och diskutera könsroller med. Jag har sån tur. Det har inte alltid varit så mellan oss, men nu när vi båda är vuxna så har vi på något sätt funnit varandra. Min mamma är liten, rund och lite av en tomboy. Hennes avsaknad av feminitet har gjort att jag och min syster ofta famlar i mörkret vad gäller konventionellt kvinnliga sociala koder och att vi fått experimentera oss fram vad gäller allt som har med utseende att göra. Med mycket varierat resultat... Med andra ord har hon varit en alldeles strålande kvinnlig förebild, och låtit oss odla vår galenskap i fred. Hon är på besök i några dagar, passar Sigge medan jag jobbar. När man alltid bor långt ifrån sina föräldrar, då är det något nästan hjärtknipande att komma hem till en lägenhet som luktar mamma (dvs kaffe).

När allting skaver

Har ni trånga dagar? Jag har trånga dagar. Då allt känns litet och trångt och jag bara vill slita sönder saker och sätta mig på ett tåg utan packning. Trånga dagar vill jag inte göra något av det här, inget av det jag håller på med nu. Det är som om jag har vuxit ur alla mina kläder och allting skaver. Allt är futtigt, tråkigt och fegt. Jag är snart 30 och har fortfarande inte kommit på hur man hanterar de trånga dagarna. Tips emottages tacksamt.

Dagens soundtrack är Boy With A Coin - Iron And Wine

Jag vill ge utslag!

Jag skulle kunna skriva ett inlägg och berätta om mig och vänner och hundar vid havet och en känsla av indiansommar och sena kvällar på balkongen (och vin såklart), men det finns viktigare saker att avhandla.

Jag ger tydligen inga utslag på någons gaydar längre! Jag har senaste veckan mött främmande flator i flera olika sammanhang, och jag får inte längre den där igenkännande blicken! Vad får jag? Total ignorans! Jag ofinns! När blev jag förpassad till facket "okänd heterobrud" och hur gick det till? Jag ser väl likadan ut som innan, eller? Fast visst, det är sant att jag inte känner samma behov av att bära min sexualitet på utsidan nu. Inte för att jag är ihop med en snubbe, utan för att jag är i ett fast förhållande och har ju faktiskt varit det i 3,5 år. Jag behöver inte visa att jag är "raggbar". Men det är ju heller inte så att jag har bytt ut min garderob, så skillnaden kan inte vara enorm... Jag vet inte vad det är, men jag gillar det inte. Inte!

Tillsammans

When in doubt

run in circles

scream and shout

Ångeststresssyndrom dämpas enklast med två doser rödvin och tre doser vänner. Den metoden tillämpar jag nu dagligen och återhämtar mig lite grann. Det här med att isolera sig när man har för mycket att göra, det fungerar säkert för en del... men tydligen inte alls för mig. Det gör mig inte mer produktiv. Det gör mig inte glad. No sir.

Jag tycker bäst om mitt hem när det känns som ett kollektiv. Köket fullt av folk, vi lagar mat, vi pimplar vin. Skratten studsar mellan väggarna och ljudnivån är hög. Det står musik på i bakgrunden, någon dansar ut i matsalen med grytunderlägg under armen. Vi äter, någon säger "det blir nåt fel på mig när jag kommer hem till dig, jag kan inte sluta äta". Jag hittar en gammal cigg i en byrålåda som vi njutningsfullt röker upp. Vi blir sittande länge med våra kladdiga vinglas, och Sigge ligger under bordet, inslingrad mellan våra ben, och sover tungt. När alla har gått går jag och Sigge ut i natten. Han är groggy av sömn så vi går alldeles sakta, sida vid sida. Det är alldeles tyst och stilla ute. Vi sniffar i luften, och det luktar höst.

En sak till. Det brukade vara heligt för mig att jag fick sovmorgon i alla fall en dag i veckan. Sova till typ 11. Jag är inte den morgonpigga typen, även om jag alltid önskat att jag vore. Sen vi fick Sigge har jag i princip aldrig sovmorgon, och jag har inte ens reflekterat över det. Jag saknar det inte. Jag är inte i behov av det. Är inte det märkligt?

Mirakelkur

Amasonen sms:ade och frågade hur det var. Jag svarade att jag kände det som att jag håller på att gå in i väggen. Då ringde hon upp och sa till mig att dricka vin. Så jag gjorde det.

Ett glas senare var jag salongsberusad och harmonisk. Sigge såg bajsnödig ut, så vi gick ut. Kvällssolen log mot mig, och jag log bladigt tillbaka. Medan Sigge krystade ut en steamer gick Tiina Rosenberg förbi. Nej alltså inte en look-a-like, utan Tiina. Jag log lite simmigt. Tiina log inte tillbaka. Sen kom en kossa på en cykel. Hon var nog också lite dragen, men inte sådär harmoniskt dragen som jag var, utan på det mer sammanbitna sättet. Och när jag skriver "kossa", så är det inte en omskrivning för bitch. Det var en kossa, med juver och allt. Fast blond.

Det kändes lite som att jag och Sigge hade hamnat i Underlandet, så jag blandade ihop mina populärkulturella referenser och mumlade:

"Toto, I dont think we're in Kansas anymore."

Sen gick vi en tur i parken. Sigge åt lera och jag nynnade på någonting som jag inte minns längre. Sen gick vi hem. Jag fyllde på mitt glas.

If there was a God

Jag kan inte gå upp med uppsatsen när jag hade tänkt. Vilket först kändes skithelveteskukbajs, eftersom jag redan har skjutit på det och min chef räknar med att jag blir klar typ... igår, och så länge jag inte tar examen plockar jag ut en skitlön. Sen när det hade känts skit en stund, så tittade jag upp, såg mig omkring, och började andas. Ända längst ner i lungorna. Har ni testat det? Det är groovy alltså.

Mitt ofrivilliga uppskov, som beror på både mig själv och min handledare, blir min mentala räddning. Galenskapen håller sig på armlängds avstånd en liten stund till. Och ute skiner solen. Tiddelipom.