Buddistmunkar skulle skaka på huvudet åt mig. Jag är produkten av det västerländska samhället; jag blir aldrig nöjd. Ena dagen gnäller jag för att jag har för mycket att göra, nästa dag gnäller jag för att det är för lugnt och jag är uttråkad. Jag blir uttråkad alldeles för lätt. Symptomatiskt för Game Boy-generationen kanske? Ingen dödtid tack. Blip blop blip blop.
I går kväll hängde jag och Brainy i studion. Jag målade, hon spelade gitarr och sjöng vackert. Min crush på henne fortsätter. Jag hoppas att hennes entusiasm och nyfikenhet ska smitta av sig på mig, för nuförtiden känner jag mig mest blasé. Hon är så.... vetgirig. Och jag är så... nonchalant. Hur blev jag sån?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar