Grannar

När jag växte upp bodde vi granne med en gubbe som hette Torsten. Torsten var lite myslabil, gick på tunga psykofarmaka och utförde ibland sina behov i trädgården. Häcken som skilde våra trädgårdar åt var bitvis lite gles. Ibland när man stod och väntade på bussen så kom Torsten och ville samtala lite. Oftast inleddes samtalet med "häj häj, här står du och är ung och fin", eller nåt i den stilen. Torsten har gått bort och nu bor där istället en trashig småbarnsfamilj. Min mamma är provocerad av att kvinnan aldrig spenderar tid i sin trädgård.

När jag bodde i London bodde det ett bögpar en våning upp. Den ena var musiker och den andra var kompositör. De var snälla på ett väldigt sävligt sätt, och spelade vacker musik. Förutom när kompositören hade sin lilla kör på besök, för de sjöng bara utdragna obehagliga stycken som fick dem att låta som osaliga andar och fick oss andra att känna det som om vi levde i en skräckfilm.

När jag bodde i Örebro så bodde jag i ett litet lägenhetshus i trä, som var så jävla lyhört att jag hörde när katten i lägenheten ovanpå tassade omkring mellan rummen.

När jag bodde vid Möllevångstorget i Malmö så bodde det en iransk familj i lägenheten ovanför. Det var en ensamstående pappa med tre barn, men det dröjde länge innan jag träffade barnen. Pappan var alltid väldigt trevlig när vi möttes i tvättstugan och så, erbjöd sig alltid att komma och hjälpa till med grejer. Han bad alltid om ursäkt för sina barn, trots att jag aldrig nämnde det. Jag trodde alltid att han hade ganska gamla barn, och att de kanske var lite överviktiga, för när de sprang omkring och lekte så lät det som elefanter och hela vårt hem skakade så saker ibland till och med ramlade ner från hyllorna. Precis innan jag flyttade mötte jag honom med barnen i trappan. De var alla i dagisåldern och i helt normal storlek. Kanske lekte de i högklackade skor gjorda av cement.

Där jag och M bor nu så har vi ett väldigt väldigt väldigt gammalt par ovanför oss. De måste vara runt 90 år båda två, minst, och ser ut att kunna dö när som helst. En gång hittade M mannen liggandes ute i trapphuset. Han hade ramlat och kunde inte komma upp igen. M fick halvt om halvt bära den skröpliga mannen in till dom. Då och då hör vi ett BLAM! uppifrån dem, och vi tittar alltid skräckslaget på varandra för det låter som att någon har ramlat, och har man någonsin sett dessa två så vet man att ingen av dem skulle klara ett fall. De skulle antagligen bara smulas sönder, bli till en hög torkat köttkonfetti, och om fönstret stod öppet så skulle vinden ta tag i de små bitarna och sprida dem för vinden. Och så skulle några bitar landa i våra balkonglådor och så skulle de bli till mylla och sen skulle det börja växa upp små små skröpliga tanter och gubbar i miniatyr. Ja?