Min hjärna är av teflon. Inget fastnar. Jag glömmer bort precis allt. Har du ringt? Det har jag glömt. Skulle jag höra av mig? Det har jag glömt. Skulle jag fixa det? Det har jag glömt. Betala räkningar? Det har jag glömt. Uppvakta min partner? Det har jag glömt. Skulle vi ses? Har jag inte skrivit upp i det i kalendern så finns du inte. Och jag skäms ögonen ur mig, men vad ska jag göra? Jag kan inte vara stressad och minnas saker samtidigt. Det verkar vara fysiskt omöjligt.
Jag är engagerad i Lundakarnevalen, som ett slags socialt experiment. Jag föraktar allt studentikost, men jag tänkte... when in Lund! Om jag någon gång skulle engagera mig i något studiesocialt så är det väl detta. Dessutom är min sambo mer än lovligt studentikos, och jag tänkte väl att det vore intressant att få en inblick i den delen av hans värld. Men nu vetefan. Det är som ett annat universum. Ett väldigt käckt, putslustigt och godmodigt medelklassigt universum. Det gör mig illa till mods. Folk är för... tillfreds. För nöjda med sina privilegier. För aningslösa. Jag vet inte. Jag funderar på att hoppa av. Det tar dessutom sjukt mycket tid, tid jag hellre lägger på tidigare nämnda saker som jag glömmer.
Och på tal om nåt helt annat så kanske mitt ex-jobb förläggs till Helsingfors och San Francisco. Det är lite tufft. Fräckt, som syrran skulle ha sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar