Snygg och grinig

I kväll ska jag gå på ett sånt där tjusigt och Lundastudentiskt evenemang. Jag är M:s +1 (ser ut som en matematisk formel). Sittning, version non-light. Gud det är verkligen inte min scen. Jag gillar verkligen inte sittningar. Och jag har försökt! Vi kommer med all säkerhet få sånghäften. Jag kommer behöva konversera med främlingar jag inte kan relatera till. Jag kommer drunkna i pompösa Lundensiska traditioner. Och när "taffeln" är avslutad så blir det "dans". Jag undrar om det är kasedans som menas. Kasedans, ett underbart skånskt uttryck för pardans. Jag ser framför mig hur folk kasar fram och tillbaka över dansgolvet, som några slags trötta drönare. Jag är inget fan av kasedans. M lärde mig dansa foxtrott i somras, men det är fortfarande lite så att han får släpa runt mig. Jag gillar inte känslan av att bli förd, discodans är mycket mer min grej. Running man och moonwalk ål najt lång. Det som möjligtvis kan rädda kvällen är att jag har en sjukt snygg stass. Jag köpte en jävligt juste klänning i Krakow som går i ljust guldfärgat siden, svart siden och svart spets. Tänk 20-tal och casino. Till det kommer jag ha ett par nya svarta skyhöga pumps, även dessa i retrostil, och ett par örhängen som lyckas vara mörkgrå och bling på en och samma gång. Ja jävlar. Det är tur att jag i alla fall gillar att klä upp mig, blir kvällen ett långt frosseri i tristess kan jag ju alltid låsa in mig på toaletten och beundra mig själv i badrumsspegeln tills det är socialt accepterat att gå hem. Eller nej, det är ju otrevligt. Istället kan jag ju göra som alla andra, supa ner mig och låtsas att det är belevat. I kombination med de höga klackarna kan det nog bli en ack så vacker syn. M får fan vara sjukt glad, kåt och tacksam för att jag följer med honom på den här grejen. SJUKT.