Distraktion är räddningen. Just nu krävs det inte mycket för att mitt humör ska sjunka till djupet som ett lod, och sen sitter jag där nere på den sörjiga botten och tycker hemskt synd om mig själv och lider alla möjliga själsliga kval. Vi läser psykiatri just nu, och vår föreläsare igår sa bestämt att "ångest måste man ta tag i så fort det kommer, annars kan det bli ett permanent tillstånd". Jag och Rockbruden tittade på varandra med ett oförstående "ja?". Är inte ångest något vi alltid bär med oss, om än bara som ett litet sandkorn längst ner i byxfickan? När du har tagit dig upp ur ditt personliga bottenslam, tänker du då "vad skönt, nu kommer jag aldrig ha ångest igen"? Inte jag. Självklart är det inget man ska blunda för och låtsas att det ska gå över av sig självt för att sen bara låta det ta över, men är det inte samtidigt en del av livet? Eller är det jag som är damaged goods?
Nåväl. Distraktion. Varenda jävla helg är uppbokad för en lång tid framöver, och jag häller aktiviteter över mig själv som för att skölja bort så mycket av geggan som jag kan. Och jag springer. Efter ett sommaruppehåll är jag igång igen, och springer springer springer. Av erfarenhet vet jag att det mest effektiva är att trötta ut mig själv fysiskt. Att festa funkar också bra, så i kväll ser ni mig på Darkroom, Malmös nya gayklubb. Cynisk som jag är så undrar jag hur länge den kommer att överleva, men jag gör tummen upp och går lydigt dit. Om inte annat så för att åsynen av lite klassiskt lebiskt drama alltid piggar upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar