Lite stressad denna veckan. Intensiva föreläsningar hela dagarna hela veckan, kilometervis med fakta som ska tryckas in i skallen. Ingen tid för nåt annat, bara plugga och sen sova. Äter middag med mig själv, framför teven. Ikväll: ostmackor, grapefrukt, oboy och The Mentalist. M är bortrest, som vanligt, och även om jag saknar honom ibland så tycker jag samtidigt om det. Han gör sin grej, jag gör min. Idag lyckades jag trycka in en snabb drink med Amasonen, den hemskt vackra och sorgsna. Jag önskar att jag hade en fjärrkontroll som jag kunde rikta mot andras förhållanden och trycka på "fix", men det har jag så klart inte. Gör mig lite ledsen, och får mig att vilja vira in deras hjärtan i bomull för de verkar blöda alldeles för ofta. Förhållanden kommer aldrig att vara enkla, men jag tycker faktiskt att de kunde vara lite enklare än så här.
Själv tänker jag mycket på min rädsla för ett spikrakt liv. Det känns obönhörligt, oundvikligt, utstakat. Partnern, Jobbet, Barnet, Staden, Huset, Livet. Ger mig en förbannad ångest om jag ska vara ärlig, och jag söker med ljus och lykta efter bra förebilder som har brutit mönstret och skapat ett annat slags liv. Som gjort livet krokigt, låtit det gå in i återvändsgränder och hoppat över stup. Inte tagit motorvägen, för det känns som om jag är på väg upp på den och när jag väl är där så är jag rädd att jag aldrig kommer se avfartsvägen utan bara köra på.
Ja ja. I morgon börjar allting om igen.
2 kommentarer:
Nar vagen kanns for rak, tank pa Frida Kahlo. Hennes promenad genom livet var lagom krokig, plus att hon malade fina tavlor.
Mmm, förstår hur du menar, men det vore helt okej om man fick leva ett liv med lite mindre smärta i än hennes... :\
Skicka en kommentar