Levande dockor

Jag har döpt om mina kursare till Viktorianerna. Igår var det tredje gången en brud svimmade. Du vet, i den klassiska stilen, handryggen mot pannan, ett litet åh och så sakta segna ner mot marken. Jag som knappt sett en svimning förr i hela mitt liv*. När ska de lära sig, lossa på korsetterna.
Nu går dessutom ryktet att en tjej ska hoppa av för att hon är med barn. Welcome to the dark ages, här omkring måste vi tydligen välja mellan familj och karriär. Nästa gång vi ser henne kommer hon vara iklädd fotsida klänning med heltäckande ärmar och med ett stadigt huckle på huvudet. Hujedamej.

Såg en väldigt söt tjej på väg till jobbet. Lång och benig, mörka dreads, klädd i svarta tajta (men samtidigt så där medvetet slafsiga) kläder, tatuerade armar. Dockansikte. A la Lisbeth Salander. Jag skäms, jag vet inte varför, men jag har en grej för dockansikten. Jag skulle vilja säga att jag fastnar för ansikten med karaktär, pondus, men bevisen är emot mig. Alla mina kvinnliga ex har dockansikten. Det är egentligen det enda de har gemensamt.

* Det här med att aldrig ha sett en svimning, det är inte riktigt sant, när jag gick i dansklasser var det ibland nån tjej som blev sparkad i huvudet av nån annan och tuppade av. Så går det när många tjejer trängs i en väldigt liten lokal och sen ska träna svanhopp. Våldsamma grejer.