Det känns himla fint att märka att det räcker med ett par hängslen för att man ska dyka upp på världens gaydar igen. Jag trodde jag helt hade tappat det, men nej, så länge det hänger ett par hängslen från mina höfter så finns jag.
Igår tillbringades dagen på ett stort sjukhus där man med andan i halsen sprang mellan föreläsningar hos plastikkirurger, tandläkare och psykologer. Jag vet inte varför det är så, men i min utbildning är det helt klart det medicinska som tänder mig. Från att sitta längst bak i hörsalen, frånvarande skissandes fåglar, till att sitta längst fram och överösa föreläsaren med frågor... Det är två olika studenter. Rockbruden säger att hon får rysningar av sjukhusmiljöer och Musikalartisten säger att hon "inte vill hålla på med sjukdom", men själv sitter jag på helspänn hela dagen, suger i mig informationen som en svamp på speed. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som fascinerar mig så, och jag verkar heller inte kunna förmedla känslan till någon annan.
Sydsvenskan gav Wolverine två av fem. Fantasy och science fiction sågas alltid av kritikerna och älskas av publiken, synd att det ska vara så. Det måste bedömas utifrån vad det är, utifrån dess egen genre, genrens egna spelregler. Och jag känner, djupt i mitt flåsande nördiga tonårshjärta, att Wolverine kommer att tillfredsställa alla mina behov. Det gör inget att de har gjort både Wolverine och Sabertooth för snygga. Gambit är ju med. Och Emma Frost. Det är X-Men. Det är kult. Det är hemma.
1 kommentar:
Jag har försökt få folk att förstå min fascination för obduktioner och allt som finns i en människa och hur hjärtinfarkter ser ut på hjärtat men ingen förstår den fäblessen.
Livet är hårt.
Skicka en kommentar